Familjenytt dårå

Det var ett tag sen det bloggades. Beror på en miljon saker som tar tid. Inte ovilja utan "tar tid saker" och därför har jag nu beslutat mig för att jobba en och en halv timme mindre om dagen för att kunna blogga mera. Det gäller att prioritera eller hur. - Nä givetvis handlar det om attt få vara mera med barnen. 1 december skulle det gå av stapeln och jag gjorde det fatala misstaget att börja längta. Sakta men säkert hade denna händelse blivit magisk i mitt huvud och troligen skulle det bli mitt livs vackraste ögonblick då jag fick samla in min flock och bara vara jordens raraste mamma. Gråtfint helt enkelt.

Det börjar med att jag kommer iväg sent från jobbet (default som vi säger eller alltid som maken säger) Sen var jag inparkerad i Sveriges mest korkade garage där vi står dubbelparkerade för jämnan och logistiken att ta sig ut innefattar både garagesysten på vårt intranät och diverse kontakter innan. Redan något upp i varv sladdar jag in på sonens skola, fortfarande förväntansfull och lycklig... där möts jag av en apsur 6 åring som har arbetat upp sig till ett milt vansinne innan jag ens har kommit fram för att jag inte har haft intuition nog att aoutomatiskt fatta att jag borde ha ringt en klasskamrats mammam och begärt att han kan följa med hem och leka. Och för detta korkade beteende var jag borde dum och han ville slå mig.... inte riktigt i min linje med hur den här dagen skulle bli. -Gör gärna det väste jag fram mellan tänderna så får vi se hur bra det blir. Han är smart min son och insåg att det var nog bäst att lägga ner den varianten och istället tjura som en dåre och passa på och hjula 35 gånger medans han sätter på sig strumporna... måste vara nått afrikanskt att gå barfota inomhus trots att det finns risk att frysa fast.

Stressade ger vi oss iväg till dottern och under resans gång talar jag om vänligt men bestämt att om han ska bete sig på det sättet nu när jag ska hämta så kan han glömma allt vad lånade mobiltelefoner till ett eventuellt Wii som julklapp till familjen.. Igen han fattar och säger trumpet -Flåt mamma. fast jag vet ju att det inte behöver betyda ett skvatt om man lider av diagnosen 6 år.

Väl framme hos dotter börjar saker rulla på rätt bra. Hon inser att mamma är tämligen arg på sonen och här gäller det att ta tillfället i akt och smöra. Hon är som en dröm... Gullunge! Även om jag vet att det beror på att sonen är i onåd.

Dags att samla in den håriga sonen hos mormor och morfar. Han blir lika glad som vanligt och hoppar typ en meter och sätter dit en slaskig puss rätt på min mun. In i bilen. Nu hem och se till att mat kommer på bordet. Tjurig son, Duktig dotter och galen hund och redan nu sliten mamma som börjar undra om det här var s himla bra utttänkt...

Väl hemma kommer jag på den briljanta idé att låta sonen ta ut hunden ur bagageluckan och ta in honom innanför plankdörren. Snyggt och prydligt efter konstens alla reglar. Stanna och varsågod. Funkar finfint och jag börjar känna att nu så..

Då ska han pinka hunden på grannens tomt. Nä, säger jag, gå in innanför planket sa jag. Under tiden har Duktiga dottern länsat postlådan, denna gång innehållandes Din Del och tretusen olika reklam och femtielva räkningar. Själv bär jag min väska, sonens väska, och extra kläder, dotterns olycka i påse samt lite annat som låg kvar i bilen. Dottern säger HÄR och lämpar över posten (precis som om jag inte hade nått i händerna). I tankarna har jag detmormor klämde ur sig innan jag gick med hunden.  -Han börjar bli rätt tjock dittt djur. - Va, säger jag, tjock? Och i nästa stund ska det bevisas att hon har helt fel. I ögonvrån ser jag ett av mina hatdjur från den tiden jag hade hundkurser.. en Cavalier King Charles spaniel... (hur det nu stavas, när vi hade våra riesenschnauzrar gick dom under namnet "frukost" så jag är lite osäker på stavningen, lättare med frukost) -Gi in på tomten, hojtar jagg till sonen som tar ut djuret på gräsmattan som genast får syn på frukosten och dess finnige 14 åriga promenerare.

Tjohoo, säger mitt djur och drar som en avlöning genom järnstaketet, vi pratar typ 10 cm springa, för att döda frukost. Underbart!! var tog min magiska stund vägen. jag kastar ALLT jag har för händer drar runt staketet (jag kan vare sig ta mig över eller igenon, too fat) och dödar liten schnauzer. Ett grepp i nacken och ett vid svansen så ligger han plötsligt upp och ner och morrar istället. Sen morrar mamma, Då inser aset (flåt djuret) att matte är inte bara arg utan faktiskt skogstokig!! Det inser den finnige oxå som jag tror vill sticka därifrån mer för att jag verkar vara galen än att min hund försöker döda hans frukost.  -Stanna, säger jag till den finnige. Lita på mig, jag är faktiskt utbildad hundistruktör ( pinsamt va?!) Din hund, Virre, måste få lukta av mitt djur som ska ligga snällt, vara tys och trevlig. jaha, säger finnen och Virre kommer tämligen kavat och nosar av aset som passar på att medella att om han bara kommer loss från sin matte som har misuppfattat situationen med att tro att han har gjort fel så ska han nog kunna döda honom forfarande. En sekund senare inser han att han noh har felbedömt situationen och låter sig snäll nosas av både i öron och rumpa. -Virre kommer snart att skaka på kroppen och då har han släppt det här säger jag och försöker låta fötroendeingivande. Mycket riktigt. Efter att jag har klappat omVirre och pratat med honom (kännt av om det blev nån skada, vilket det inte blev) så skakar han glatt på sig och dom travar iväg. Mitt as fick ligga kvar på trottoaren medans spak son och duktig dotter och jag plockade upp allt. Sen fick han komma med.

En alldeles fantastisk början på en magisk tid... att sen dottern vid 4-årstestet svarar att det är leverpastej man sätter på ett brev när man vill posta det gör jag att allt känns totalt normalt. Eller hur?

RSS 2.0