Bröllopsdagar och utgångar

Sitter på jobbet och väntar på en bra tjej. Härligt med bra tjejer och den här har jag turen att ha på jobbet. Vi har kännt varandra i 9 år och hon blir bara bättre och bättre. Som gott vin typ. Det skiljer 10 år mellan oss. Inte för att det känns (för vi är ju lite efter i vår familj) men vi är lite i samma fas i livet. Ikväll ska vi häva ur oss lite. Utan barn och män. Det ska bli underbart. Solen lyser och jag är stenhungrig. Så den här gången gjorde de4t inte så mycket att jag för tredje gången fick åka in på semsestern och jabba. Får ju snart belöning.

Annars har vi haft 19 årig bröllopsdag. Jag och Kungen. Obegripligt att vi har varit tillsammans i 23 år. Obegripligt att vi fortfarande gillar varandra så mycket. Att vi faktiskt älskar varandra. (fast jävlar vad vi kan ryka ihop!) Vi ägnade det senaste dygnet åt det bara för att få balans på det underbara sköna bröllopsdagsdygnet. Vi är rätt korkade dessutom. Vi kan sätta igång och diskutera de mest känsliga ämnen som, möblera om barnens rum, vart ska alla sova, borde vi inte tag i våra live - det verkar som andra har blivit vuxna... etc. på tom mage. Not good. Resulterar gärna i livliga debatter tills nån av oss kommer på att vi inte ens har fått i oss frukost och klockan är 3. Inte ovanligt. Då käkar vi och sen kan vi knappt komma ihåg att det har hettat till. jag är rätt bra på att hetta till ska jag säga  och inte är det bättre efter att ha tagit en P-spruta men det tar vi en annan gång för nu kallar ölen. Kram. ps. jag har kommit på varför hunden fick ep.....

Nu är vi den fullständigt galna familjen

Just när man tror att allt börjar rulla på rätt ok händer nått som man minst kan tänka sig. han, min underbara rara modiga kloka och den mest normala i vår familj fick ett epilepsianfall idag. Lille vovven. På det värsta stället. Mitt på vår idiotiska gallertrapp utomhus hade han slagit ihop och jag hörde ett dunkande i några sekunder som jag inte kände igen och kaste mig ut. Jo då. Skakandes, kissandes, rädd och skräckslagen. Jag hann tänka att nu ryker alla klor när dom fastnar i gallret men det var min ena lösnagel som rök. Just då kändes det som att jag gärna hade amputerat ett par fingrar om jag bara fick en garanti på att det där var sista gången. Jag fick ner honom från trappen men det hjälpte föga för han for som en tok rakt in i cyklar och annan bråte som givetvis stod där. Sen smack in i planket ett par gånger innan det var över. Det tog bara nån minut kanske två men det kändes som en evighetslång film. Sen stod han där på gräsmattan, förvirrad och försökte få ihop sig. Jag pratade lite med honom men då fattade han inget utan morrade svagt.  Så plötsligt så kom han helt till sans och kom rusandes och var glad och fjäskade som om han ville be om ursäkt för det konstiga han hade varit med om... herregud! Det är tur att man kan vara cool när det händer. Lite kross sår runt ett öga va planksmällen och en öm sporre och en rätt tilltuffsad kille.

Han har lite svårt att komma till ro ikväll. Det är som han förstår att nått konstigt har hänt även om han inte kan veta vad. Dessutom är dom blinda en stund direkt efter anfallet. (jag kan har läst på rätt skapligt nu + att min gamla tid som hundinstruktör med en hel del riktigt goa vänner är ofantligt vardefullt att ha nu, expert råd!)

Så så var det med det. Den enda normala har sällat sig till resten av flocken. Vi består nu av en sjungande kock som mellan varven tror att han är Elvis, en babblandes kille på 6-år med Sveriges längsta löshårsflätor (enda ner till ändan) en söt tre och ett halvtårig dam med bestämda åeikter utan att behöva prata som ändå lyckas skicka sina föräldrar till psykologen för att dom ska förstå henne, en tämligen rund reumatisk-endotmetrios mamma som tror att hon är stålkvinnan både till ork och utseende och nu en tilltuffsad dunderfin epileptisk dvärgschnauzer. I vår värld - fullständigt vanligt.

Nu är det så att jag dessutom är en jävel på att bestämma saker och jag har precis bestämt att detta var det första och enda anfallet. Så det så! Det räcker lite nu.

Var är min miljonvinst nånstans? Inte för att jag tror att jag blir lyckligare av pengar men jag vet att jag skulle bli lyckligare av en helsickes massa hantverare som kunde göra färdigt huset så att vi lunde ägna oss att slicka våra sår lite och bli starkare. Om det här fortsätter kommer vi alla ha svininfluensan snart.. Hantverkarna får gärna se ut som Jonny Depp eller Harry Bellafonte, fast han orkar nog inte jobba så hårt nu förtiden. Nu ska jag hålla om en lite förvirrad hund. Sov gott mina vänner. Det var skönt att ni lyssnade en stund. Tack

"Rundnätt" medelålders nyopererad kvinna gick itu på Gröna Lund

Förra helgen var vi på Tom Tits, Junibacken, Vasamuseet och till sist Gröna Lund. Hela söndagen - Gröna Lund. Med bror och hans familj. Två ungar. En 10 åring och en i sonens ålder. En tjeja. Och hon är en sköning. Det slår bara en vecka mellan sonen och kusinen. Märklig känsla ibland, att när brors dam gck med magen i vädret gjorde sonens första mamma det också. Samma tid. fast det visste inte vi. Vi visste bara att nummer två som barnnarn var på gång. Sonen hette då Kåfatt, som arbetsnamn. Vi visste ju inte ens om det skulle bli en son eller en dotter. Vi visste bara att det skulle bli en liten från Sydafrika. En liten flicka frågade oss om vi inte hade barn. -Nä , sa jag inte än men snart ska vi åka och hämta ett barn.. Vartifrån då? sa hon. Från afrika sa jag. Men, sa hon och spärrade upp ögonen, då blir ju barnet kåfatt (kolsvart). Därav kåfat. Nu är han allt annat än kolsvart. Han är en härlig levnads glad kille som har en stark självkänsla tilllika orange bikini och 55 centimeter långa flätor (ända ner till ändan) precis som önskat. Och han är en mycket omtänksam och rar kille som just nu får fullständigt normala 6-års utbrott när han bes städa sitt rum. (Märker ni att jag redan har glidit ifrån det jag tänkte att jag skulle skriva om) Det kan vara att jag är kvinna och lätt fladdrar lite i tank en och det är förävrigt det enda som fladdrar på mig nuförtiden eller så är det att jag liksom inte riktigt vill berätta... för jag vet vem som kommer att få sig ett gott skratt. Min älskade brorsa. han som förr i världen var ett riktigt "pain in the as" som de flesta småsyskon är men som kom att bli rena nobelpristagaren, åtminstonde i mina ögon. fast det hjälper inte. jag har liksom ingen lust att ge honom detta..

Hur som helst så var vi på Gröna Lund. jag kan inte åka Berg och dalbanor och annat elände för min kropp och hjärna är funtade så att dom gärna vill vara tillsamman och det är dom inte vid berg och dalbanor och uppskjut och fritt fall och allt annat elände människor kan komma på.  Och gudarna ska veta att jag verkligen försöker. För att var den här roliga morsan som inte bangar för nått har jag med olika ungar åkt både Gruvbanan på Skara och nya Delfinexpressen på Kolmården senaste månaden. Samma resultat. jag skriker som en stucken gris att det är vidrigt, att jag vill gå av och att jag inte fattar vad som är kul med eländet. Detta är tydligen nästan lika kul för ungar som själva banan. ( då är dom lite hatbara ska jag säga).

Nu kom det sig att vi var på Grönan och jag tänkte inte åka ett skit. Punkt. Så det så. (jag svslutade besöket med att åka den äldsta karusellen brevid dottern som satt lycklig på en brun häst, jag hll på att spy när jag kom av).

Men det finns en sak som jag klarar galant. Det lustiga huset!! sagt och gjort. jag tar den tuffa tjejkusinen i ena hampan och sonen i den andra och säger..-Kom, nu ska ni få vara med om nått kul. - Ja, skriker dom. Det tog typ 10 minuter att hitta huset men visst såg det ut som vanligt som när jag sista var där. ( kan ju inte ha varit så länge sen) Om jag hade räknat efter lite då, tänkt till lite, inte varit så jävla macho och tuff morsa hade inte det här behövt hända...

Vad är det här för trappa säger ungarna... Ni vet... upp ner upp ner upp ner. Ingen fara hojtar jag, stanna där nere så ska jaf visa. jag har ett klart minne av att jag faktiskt var en jävel på den där trappan... fast nu var det ju så.. räkna lite, tänka efter lite... så här i efterhand vet jag att jag måste ha varit typ 17... jag kan meddela att det är en jäkla skillnad att äntra denna rörliga trappa när man är 17 än när man är 45 i februari.. har man dessutom lagt på sig ca 30 kg + en skaplig operation 3 månader innan i magen är det en jäkla skillnad. Det är det. Om man sen upptäcker att kroppen inte alls tycker att det är som att cykla, man bara liksom kommer ihåg hur man gör utan man liksom bara kommer fel från början...

Att veta att det står två 6 åringar och glor på en medans en hela HELA kropp håller på att säras snyggt och prydligt i två delar, em häger sida och en vänster sida är inte roligt. Att sen hjärna skriker likt Magnus in en hanverkare i magen om ni kommer i håg den att - Släpp vänster benet, Släpp vänster benet för helvete och kroppen säger med båda händerna för öronen, - Vi kan inte höra dig nu....

Ett ögonlick hann jag tänka - Gud vilka rubriker i Aftonbladet, "Rundnätt" medelålders nyopererad kvinna gick itu på Gröna Lund inför sina barn... många lösnummer där minsann.

Efter en halvtimme, nä men det kändes så, bestämde sig kroppen för att det inte var läge att ge Lusiga Huset  en ny innebörd av sitt namn utan vänster foten funkade igen. Plötsligt började jag "cykla" och var uppe på ett kick. jag vände mig om för att se hur 6-åringarna hade tagit denna händelse och utan ett ord hade dom insett dödligheten i trappan och tagit den snälla vägen...

Det enda var, att jag inte visste att i stolsraderna bakom trappan sitter min bror... han har sett hela eländet och pricken över i hade varit om det hade gått åt helv för honom och han HADE kissat ner sig av skratt. Men det gjorde han ju inte. Nä, han bara ler elakt när han ser mig och jag vet vad han tänker på....

RIMLIG tid...

nästa fredag! Alltså inte i morgon utan nästan fredag!!! RIMLIG tid för RENLIG. Tur att det inte var BOSSE. Vår tvättmaskin alltså. Suck igen då.

RENLIG har pajjat!!!!

Vi har en diskmaskin Det är ju inget särskilt konstigt med det. Inte i den här familjen iallfall där det mesta konstiga är normalt. Vår diskmaskin kom in i vårt liv för ca två år sedan då vi renoverade vårt kök. Det här var ingen vanlig renovering som Bo Kasper sjunger om, ni vet nytt kök som luktar lite klor. Nä, här handlade det om ren överlevnad.  Vårt hus är från 1926 och an man tänka sig det var vårt kök oxå! Till fläkt hade vi ett långt tag en propeller. Jodå, en riktig propeller med en kedja. Inte för att den fungerade men ändå. Efter några år tror jag att jag sa till maken: Du, det där gamla begagnade köket vi köpte till sommarstugan. var det inte en gammal fläkt med? Jo, säger han och jag ser att han redan har insett att jag inte tänker ge mig förrän den sitter på plats. Snygg annordning kan jag säga! Två trä pinnar från taket som häll upp eländer men den sög bättre än propellern iallfall.

När vi senare insåg att dotten antagligen inte skulle ha några fingrar eller händer kvar vid två års ålder efter som lådhurtsen envisades med att slå ihop som en giljotin insåg vi att det var dags att ta tag i det. Men med ett kök som är hjärtat i huset, har ett golv som är så snett att man blir packad av att gå de 7-8 meter som köket är långt är det ett rätt tufft jobb. Alltså inte om man har en hejdlöst massa pengar och lejer bort jobb. Då är det piece of cake men om man envisas som två jubelidioter att göra allt själva är det ett vansinnes projekt. (som givetvis inte är klart än! Bildbevis?)

Hur som helst har jag en kusin eller förlåt, hjälte, heter han visst som kom ner och tog fram stora tigersågen och sågade upp stora hål och byggde en scen till kocken, nej visst nä, ett förhöjt golv var det juh, eftersom golvet är så himla snett. Fast scen känns mera rätt på nått sätt... Hur som helst så kom RENLIG B00 in i vårt liv- RENLIG har gjort sitt jobb även om jag tycker att fylla honom har varit ologiskt men vad gör man när man köper ett helt kök från IKEA. Man säger att Renlig är välkommen. Köket för övrigt är knallrött, Abstrakt röd. När vi beställde det så sa killen på IKEA: Oj,ska allt vara rött? Dom flesta brukar bara ta EN lucka och typ till tvättavdelningen... Sa jag konstig familj?

RENLIG gör en märklig grej... Varje gång han är klar så piper han svinhögt 4! gånger. 4!!! gånger. Tre hade kännts mera logiskt men 4? Varje gång tror jag att grodorna ska vakna, vilket aldrig har hänt men ändå???!!! Jag har retat mig på detta och faktiskt gnällt lite. Tjatat lite om hur ologiskt det är och hur tänkte idioten som gjorde maskinen. Att fyra gånger måste det vara för annars förstår dom inte att maskinen är färdig.

Man ska inte göra sånna saker i livet. Reta sig. Det slår tillbaka oavkortat. Nu har maskin eländet pipit oavbrutet i två dagar och det går inte att få nån service på den för RENLIG är minsann en mutant mellan Whirlpool och IKEA och då finns det inga normala bruksanvisningar och ladda ner. Och ringer man servicen som ska komma och fixa säger dom att dom måste ha lov av IKEA. Så idag har jag suttit i 36 minuters kö till IKEA som nummer 3, ha ha inte 4, i kö. Och efter 45 minuter fick jag prata med en trevlig man som sa att nu ska han säga till att servicen får komma och laga maskinen. Och dom har RIMLIG tid på sig. Fint va? RENLIG får RIMLIG tid till att bli lagad!!

Så nu ska det bli andra bullar av efter semestern... jag ska upplysa kunderna om att vi ska ha RIMLIG tid till att göra klart det dom ber oss om. Så det så! Eller inte. Suck!

Jag kan inte säga nått...

,,,men märkligt är det. Vi har precis kommit hem från att ha varit i Stockholm och firat mormors 70 års dag. Den infann sig visserligen redan i mars men Stockholm är mera Stockholm i juli. Jag borde inte säga nått... så det gör jag inte. men nått inträffade i helgen som gör att, trots att allt bara egentligen, under de förutsättningar man kan ha med all sin familj runt omkring sig och då menar jag inte bara min egen utan alla andra oxå, bara var suveränt, sol, karuseller, hälsa etc.. trots att allt det var kanon kan det räcka med ett ursäkta jävla telefonsamtal som gör att ens (läs mitt) fokus blir rubbat och jag inte vet hur jag ska förhålla mig. jag kan ju inget säga och det ska jag inte men inuti... inuti... så vill det bara ut... och fick jag släppa så skulle Ronjas jävla vårtjut på junibacken låta som en rumpnisses jävla fjärt. så det så.. och inte skulle jag skrika av glädje,, så om ni tror att ni ska få läsa om.. "du har ju hela helgen på dig" med tungan inder underläppen så kan ni glömma det. Inga miljonvinster inom synhåll här inte...  Helt andra grejer. Inga skillsmässor eller graviditeter heller men det hade ni nog redan räknat ut...men som sagt.. jag kan inte säga nått och det kommer jag inte att göra heller men det var skönt att få tala ut lite. För övrigt var helgen bra och bäst var nog hundvaktarna. Djuret har sorg!

Upp till bevis!

Det trodde nu aldrig men här är dom... bevisen alltså.. Både på tistlar, pris och så för att djuret kan döda katter. Åtminstonde är han säker på att han kan det
.så här fint kan det få bli

Så där va? Uppe på vår öppna spis för att bli bevisföring... sen blir det solur? Eller hur?



skit nöjd!

vi ses sen!

I kväll så är jag säkert otrogen...

när maken och grodorna har slagit ihop. Den första brukar vinna med hästlängder.. typ efter ett glas rött ikväll kommer kommentaren. Jag är så trött... - Jaha, säger jag. Och försöker att inte låta snorkig, irriterad, utan bara meddela att jag har hört vad du har sagt och jag har förstått. Nästa kommentar brukar vara.. - Men jag har ju jobbat hela veckan!... - Jo, jag vet, säger jag. -Men va fan, säger han. jag har fortfarande inte sagt nått, men vi båda vet vad som håller på att hända... Typ en kvart senare börjar gungbrädan. Den är ett arv från hans mamma. Den går ut på att sakta se hur långt huvudet kan åka på en hals innan det snabbt svänger tillbaka. Det ingår ett ljud oxå. Typ ett jetplan som hackar. jag är van. Det är bara att skruva upp ljudet. Det enda som retar mig är att jag inte har samma förmåga.. att bara kunna stänga av framför TV:n.  Jag vet att irritationen som kommer innan Jetplanet drar igång egentligen betyder "Oh ,vad jag hellre skulle vilja lyssna på min underbart vackra förstående älskade hustru om jag inte vore så trött" Det måste vara skitjobbigt att känna så och ändå inte kunna hålla sig vaken. Men nu förtiden gör det inte så mycket för jag är otrogen... Jag har hittat en ny. han misstänker det.. Han har smygit på mig.. Jag vet om det för jag får lite kommentarer ibland. Det verkar som om det inte bekommer honom särskilt mycket vilket jag älskar för jag vet inte om jag kan bryta det här förhållandet, jag menar -Varje kvinna behöver någon som håller käften och bara lyssnar. Inte kommer med lösningar för det kan vi själva utan bara helt enkelt lyssnar. Och det gör ju ni. Mina älskare eller heter det älskade. Skit samma. Nu tar vi det lugnt i regnet och väntar in gungbrädan och så ses vi ikväll. Och det gör inget om ni tjallar, han vet redan och dessutom vet han att jag älskar honom. Fortfarande efter 23 år och det trots att lampan i hallen där jag fönar håret inte är bytt fast jag bad honom om det som ett bevis på sin kärlek... men kanske nu... Vi ses i kväll dårå. puss!

RSS 2.0