Nu är vi den fullständigt galna familjen

Just när man tror att allt börjar rulla på rätt ok händer nått som man minst kan tänka sig. han, min underbara rara modiga kloka och den mest normala i vår familj fick ett epilepsianfall idag. Lille vovven. På det värsta stället. Mitt på vår idiotiska gallertrapp utomhus hade han slagit ihop och jag hörde ett dunkande i några sekunder som jag inte kände igen och kaste mig ut. Jo då. Skakandes, kissandes, rädd och skräckslagen. Jag hann tänka att nu ryker alla klor när dom fastnar i gallret men det var min ena lösnagel som rök. Just då kändes det som att jag gärna hade amputerat ett par fingrar om jag bara fick en garanti på att det där var sista gången. Jag fick ner honom från trappen men det hjälpte föga för han for som en tok rakt in i cyklar och annan bråte som givetvis stod där. Sen smack in i planket ett par gånger innan det var över. Det tog bara nån minut kanske två men det kändes som en evighetslång film. Sen stod han där på gräsmattan, förvirrad och försökte få ihop sig. Jag pratade lite med honom men då fattade han inget utan morrade svagt.  Så plötsligt så kom han helt till sans och kom rusandes och var glad och fjäskade som om han ville be om ursäkt för det konstiga han hade varit med om... herregud! Det är tur att man kan vara cool när det händer. Lite kross sår runt ett öga va planksmällen och en öm sporre och en rätt tilltuffsad kille.

Han har lite svårt att komma till ro ikväll. Det är som han förstår att nått konstigt har hänt även om han inte kan veta vad. Dessutom är dom blinda en stund direkt efter anfallet. (jag kan har läst på rätt skapligt nu + att min gamla tid som hundinstruktör med en hel del riktigt goa vänner är ofantligt vardefullt att ha nu, expert råd!)

Så så var det med det. Den enda normala har sällat sig till resten av flocken. Vi består nu av en sjungande kock som mellan varven tror att han är Elvis, en babblandes kille på 6-år med Sveriges längsta löshårsflätor (enda ner till ändan) en söt tre och ett halvtårig dam med bestämda åeikter utan att behöva prata som ändå lyckas skicka sina föräldrar till psykologen för att dom ska förstå henne, en tämligen rund reumatisk-endotmetrios mamma som tror att hon är stålkvinnan både till ork och utseende och nu en tilltuffsad dunderfin epileptisk dvärgschnauzer. I vår värld - fullständigt vanligt.

Nu är det så att jag dessutom är en jävel på att bestämma saker och jag har precis bestämt att detta var det första och enda anfallet. Så det så! Det räcker lite nu.

Var är min miljonvinst nånstans? Inte för att jag tror att jag blir lyckligare av pengar men jag vet att jag skulle bli lyckligare av en helsickes massa hantverare som kunde göra färdigt huset så att vi lunde ägna oss att slicka våra sår lite och bli starkare. Om det här fortsätter kommer vi alla ha svininfluensan snart.. Hantverkarna får gärna se ut som Jonny Depp eller Harry Bellafonte, fast han orkar nog inte jobba så hårt nu förtiden. Nu ska jag hålla om en lite förvirrad hund. Sov gott mina vänner. Det var skönt att ni lyssnade en stund. Tack

Kommentarer
Postat av: Sdzanne

Jag önskar dig en härlig divan att ligga på medans ROOMSERVICE suddar bort skavankerna i ert hus och typ att Jonny Depp serverar dig godsaker under tiden....Kram

2009-07-24 @ 06:18:09
Postat av: Caroline

Hej

Helt normal familj skulle jag säga!!!!1Vi sesi Norrköping!

2009-07-24 @ 17:34:42
URL: http://rundby.blogg.se/
Postat av: Jessica Sjögren

Stackars liten! Hoppas verkligen det var första och sista gången han råkade ut för det! Hemskt att bara helt hjälplöst kunna se på medan det händer. Ta hand om er!

2009-07-24 @ 22:20:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0