Mens är lika med fästingar

Mens är skit. Jag skulle kunna sluta där och vara säker på att en stor del av världens befolkning skulle hajja exakt vad jag menar. Man behöver inte säga så mycket mer. Mens är skit och så har man klargjort en hel del. I mitt fall är det verkligen ett onödigt ont i ordets rätt bemärkelse.

Skiten rasade in när jag var 13 år. Det är precis vad man behöver, uppenbart när man är 13 år eller? Hur som helst. Efter att ha genomlidigt 4 månader med konstant mens och uppehåll en vecka och så påt igen, tänkte min kära mor att det här går inte. Iväg till lilla mellan benen doktorn och med en halv valium i kroppen (barnet ska inte få något trauma av det här inte) så tyckte lilla doktorn att P-piller är en bra grej. -Nja, sa mamma. Jag sa inget, -Jo sa doktorna, -Nja, sa mamma men tänkte man ska inte vara en bakåtsträvare ,så okej då.

Jodå mens eländet  klockade in sig på typ en vecka och 32 dagar emellan men jag mådde råtta. Svällde upp som en ballong. Fick tuttar, fett och humör vilket har suttit fast genom åren. Moderns samvete blev ju inte bättre av att herr bekanta gynekologen och professorn konstaterade när han fick syn på mig efter ett år att -Jaha, jag ser att annan äter p-piller...

Nu ska gudarna veta att p-piller kan ju vara bra för andra saker typ oönskade barn men för att få sådana måste man få till nått annat och den biten tog jag inte tag i förrän jag i princip var arton. Det kan man inte tro men så var det. En söndag morgon klockan 10... ja vi går inte in mer på det. Ett antal år senare träffar jag kungen i mitt liv. Kungen och jag skulle ut på rikteaterturné och jag tänkte defiitivt inte bli gravid för det vet man ju hu lätt det kan hända. Eller hur? Not, som dom säger. Slut på illamående P-piller och in med p-sprutan i mitt liv. Superbra! man får ingen mens. bara tuta och köra närhelst man har lust och det hade man ju på den tiden. Både lust och ork. (Herregud. Nu har man lust men ingen ork. Antar att man ska vara tacksam för att man har lust trots alt.) Efter ett tag med spruta så känner kroppen att nu får det ta mig... vara nog med hormoner. Kungen är en mycket klok och begåvad kille för att inte tala om kontrollerad så han säger helt frankt: -Sluta upp med det där. Jag tar kontrollen! Och det gjorde han. Lust och ork fanns och aktiviteter pågick och inga barn kom till världen. Det enda som hände var att jag 12 gånger om året loosade en dagslön när jag låg dubbelvikt hemma i smärtor, kramper och illamående och försökte räkna ut hur han däruppe har tänkt att det där skulle var bra för.

För att inte tala om PMS! När en annars så glad och genomtrevlig människa plötsligt kan förändras till att bli en självmordsbenägen, pensionärsöverkörande idiot som säger vansinniga saker till kungen och sen avslutar med att du förstår inte mig, när jag precis har varit på väg att sopa till honom med en mopp full av barnkräks i ansiktet. Nä hur ska man kunna förstå en sån. För att dagen senare vara som vanligt och strö beröm och kärlek runt sig. Supernormalt? Tack för det Gud!

Nu har Kungen faktiskt både omtanke och tålamod så han hukar för det mesta och kontrollerar sig. En väldig massa år höll vi på med det. Sen kom vi på att det här med dom där oönskade kanske inte var så oönskat. Sagt och gjort. Slut på kontrollen. Vad kan det ta innan dom dyker upp? Ett halvår? Vi har ju inte bråttom... och jag körde ju egen firma och allt och vi var ju bara runt 30 typ.. vi har ju kontroll på livet. Efter att ha druckit litervis av Bisolvon (slemlösande hostmedcin, ska vara bra mot tjockt sekret som stoppar spermier - bullshit) stått på huvudet efter aktivitet -mammas kompisars förslag, pippat dag 13 och 15 eller 14 och 16 inte alla dagar med tanke på mördarspermier... så inser vi.. Vi har inte kontrollen. Här behövs hjälp på traven.

Efter mången undersökning där det kontateras att både kung och drottning fungerar som dom ska genomgår vi ett provrörsförsök. Alltså inte vi utan delar av oss kan man säga. Dessa delar kan jag tala om att mannen kommer ut till mig efter att ha varit i "rummet" och ordnat till så att säga, rummet med leopard övekast, P4 på radion och teknikmagasinet?!, dessa delar kommer han likt en blottare och visar för mig i väntrummet. Fnittrandes som en femåring. - Du, säger han, blir det nått så kan vi säga att vi såg dom redan på det här satdiet. Det är ju inte konstigt att det inte blev nått för vem vill ha en farsa med sån humor?

Under hela dena tid, typ 10 år  eller nått mår jag pestråtta en gång i månaden... Som tur var hade tanken om adoption redan funnits hos oss sen flera år innan så när försöket gick åt skogen så struntade vi att gå vidare utan satsade på vårt egentliga första spår. Vilket vi inte ångrar det minsta. Det är det bästa vi har gjort. 

Jag kan ju inte påstå att det här med mensen blev vare sig enklare eller roligare, Superskit varje gång. Men så hände det sig för snart 2 månader sen att jag hamnade på sjukan akut och rev ut mina ägglidare som jag har beskrivit innan. Den lilla mannen på intensiven talade ju då så medlidsamt för mig att jag nu inte kunde bli gravid längre, där jag låg och gurgalde syrgas och försökte känna om jag hade en så där läskig kateter där ner. Inga ägglidare och stockar sa han var kvar. Finfint sa jag, Det gör inget! Jag har världes bästa afrikaner hemma. Och i min förvirrade hjärna tänker jag inga stockar ingen mens!! Fan det här är ju som att vinna på lotto. Men nu var det så att han sa fel. Bara lidarna var knipsade så den enda som vann på den resan var ju Kungen som slapp ha kontrollen (för den harvi ju haft sen provröret för vi ville ju bara ha våra frikaner och det var ju inget fel på oss... ( det kan man ju ioff ifrågasätta, det är ju faktiskt bara hunden som kan klassas normal i den här familjen)

Hur kan det vara möjligt att efter så himla många år av mensdagar till ingen jäkla nytta så vinner kungen på den här lilla operationen? Och efter att överläkaren som skrev ut mig efter mina envetna frågor säger: -Nej, du ska inte kunna bli gravid nu, vilket för mig låter som att, tänka sig att dn kropp, annan lyckades likt en  bugg lösa det problemet, funderar jag starkt på att slita ut allt som finns som har med mens att göra. Iallfall efter idag. På mors-dag och allt. Men är för mig lika viktigt som fästingar. Bort med det bara. Du där uppe?  Hur svårt kan det va?

Jesus i stjärten!

När sonen var ca 2,5 år var vi påväg hem från dagis en dag. Ni vet när man själv gärna tar sig så fort det bara går hem för att en miljon skittråkiga måsten har hopat sig. Det finns en gräns för hur många måsten man får ha,. När jag nu travar i rask takt ca 2 meter före en undersökande son som prompt måste se hur fort det går att gå på ett ben eller kolla in en myra på vägen eller tala om vad varje bil är för märke och hurvida den har sommardäck eller vinterdäck. Man skulle kunna tro att sonen har ärvt talets gåva från sin mor men det är en av alla fördelar med att adoptera, deras eventuella fel och brister kan man inte klandra mamma för. När jag nu som loket drar vagnen efter mig säger han plötsligt : -Mamma, jag har Jesus i stjärten! Va?!!, säger jag och tvärnitar. -Jag har Jesus i stjärten, säger han rakt av som om det inte är ett dugg konstigt med det. Jag erkänner att det är inte första gången han ställer mig och jag vet inte riktigt vad jag ska svar.. Jaha, säger jag. Resten av vägen hem går min hjärna runt runt och jag tänker att är det redan dags att ta upp det här med Gud och Jesus. Jag kan ju inte ha en son som säger att han har Jesus i stjärten.

När vi sen kommer hem och in i huset känner jag att sonen doftar allt annat är gott och ett blöjbyte är növändigt. Gud vet vad dom hade ätit den dagen på dagis men när jag öpnnar blöjan utbrister jag  - Jesus! Och jag var tydligen inte den första den dagen.

Om när jag är lite elak

För en tid sen träffade jag en synnerligen snapig donna som i tid och otid talade om hur sanslöst utbildad hon var. Det var universitet hit och dit och kurser mm. Efter en grymt lång monolog kommer det frågar hon av ren artighet: Och vad gör du för nått på dagarna då? -Jag jobbar på en reklambyrå. Då säger hon: - Åhh jag älskar att vara kreaktiv, jag är det hela tiden... Och så började harangen igen.. Men fan flög i mig och det blev sport och se hur många gånger jag kunde få henne att säga kreaktiv och varje gång fock jag ett guldmynt i min elaka hjärna. Snacka om rik!

Precis så här är det just nu

Mina dagar är galna. Jag vet att alla säger så men mina dagar är GALNA. Eller så är det helt enkelt så att jag är galen. jag börjar misstänka det. Om det åtminstonde hade varit hjärnan dom hade varit inne i och rotat vid operationen men jag kan inte en skylla på det. Det verkar som om jag inte har någon tidsuppfattning alls. Trots att jag hela dagarna på mitt arbete skriver tidkort ner till 0,25 min. man tycker att någon del av kroppen borde ha förmågan att säga: - Lägg ner! Är du vild kvinna! vad tror du att du är? Modesty Blaise?!! Eller? Fattar du inte att du är en tämligen rund, medelålders, heltidsarbetande småbarnsmamma med ett djur och en mansamt ett hus som går under benämningen "rucklet". Men uppenbart tycker tydligen du att du kan klämma in att producera en 72 sidig tatueringstidning 6 gånger om året samt en riksträff i staden för alla Sydafrikafamiljer (hoppas på 70 st minst en helg). Men det går inte in. Detta verkar vara en omöjlighet. Men jag skulle önska att det gick att stänga av hjärnan kvällstid så jag slapp kära typ "Äntligen hemma" i huvet varh´je kväll innan jag ska sova.. Jag menar, sannolikheten att DET kommer att inträffa är ju lika med noll. Det vet jag ju. men icke sa nicke.

Och bara därför ska jag med en lite historia ur det riktiga livet berätta hur det är, precis just nu (och jämt för den delen) detta är totalt sant. Min far åker i rulltrappan på ett rätt stort köpcenter i staden. Längst ner där rulltrappan når sitt mål brukar det stå ett gäng och sälja bingolotter. Dessa underbara människor har inte alla hästar i stallet som en del säger, eller alla bestick i besticklådan eller... Ja ni fattar. En av dessa kvinnor var mycket upprörd över hur folk stressade runt denna fredag och utbrister så högt som bara dessa människor kan och med tillhörande väldigt utpräglad Norrköpingsdialekt. -Gu så dant!! Folk bara oänner och oänner.. Gu så stressade di är.. brevid henne står hennes kumpan och får ur sig.. Jaa, det är tur en har huvet under armen! Så är det precis just nu.

Den riktigt stora nackdelen med en ägglidaroperation

Den 5 april i år vaknade jag och hoppade glatt in i duschen. Det var sista dagen på en man och barnfri helg (dom satt på tåget från en stad långt opp i norden och var på väg hem) och jag skulle köra ett sista stehårt race med Bodyfication. Vad det är kan vi ta vid ett senare tillfälle. Hur som helst väl ute ur duschen säger kroppen -Du, på häger sida av magen är nått knas.. Det är märkligt vad man kan veta direkt att det inte bara är fjant av kroppen utan redan klockan 9.15 visste jag inombords att den här dagen blir npg inte riktigt som planerat. Jag hade till uppgift att, förutom att skapa Sveriges nyaste och läckraste taueringsmagazin, ta hand om familjens alla hundar skjutsa grå och grå (mina underbara föräldrar) till bussstationen för att dom skulle förlusta sig i stockholm med vännar. Det tänker jag oxå syssla med när jag har passerat 70 års sträcket. Förlusta mig! När dett var gjort, ringde jag till Nobelpristagaren (brorsan) och sa - det blir ditt jobb att ta hand om alla djur idag för jag tänker ta in på akuten. Sagt och gjort - Mot akuten. Där fick jag likt en inbrottstjuv ta mig in bakvägen och be om hjälp. Efter 75 minuter med bara blickar från sjukvårdspersonalen som passerade, trots att jag vid det laget mest liknande ett mask på en krok fast med mera flåsande, fick jag komma in på ett rum och vänta ytterligare 75 minuter. Sen kom en kirurg som konstaterade att det kunde vara blindtarmen och att jag skulle få morfin. Första sprutan i låret. Inget hände. Två i armen.. jodå, nu kunde kag börja andas igen. Efter att fått ett finger upp därbak, vilket normalt sätt inte kanske är världes skönaste upplevelse av en vilt främmane man, men som nu inte känns ett smack i jämförelse kom han på att gyn kanske är en bra grej. Jaha, sa jag och så öppnade dom dörren från akuten så att jag kunde kasa ner från min brits och med 3 morfinsptutor ta mig till gyn avd 16. Där blev det mera fart.. det konstaterades att jag hade två svarta fläckar som antaglige var tvillingcystor eller chokladcystor, möjligtvis äggledarna. Vad är tvillingcystor? sa jag. Ja, det brukar var en tvilling som inte blev, man brukar hitta lite hår och tänder.. Yack!!! jag har chokladcystor sa jag och kasade ner från gynstolen. Nått annat fick inte plats i min hjärna. Jaha, sa hon, som hette nått polskt. Vi ger dig mera smärtstillande sa dom så brukar det lugna ner sig och så kan vi operera bort dom senare.. Finfint sa jag och tog emot 7 morfinsprutor till.. Och inte lugnade det ner sig. Klockan 17.30 konstaterade dom att här skulle det bli operation.. Om jag inte var motiverad för det när jag klev ur duschen samma morgon kan jag säga att jag ver det nu. Typ, skär gärna upp mig i två delar och ta ut skiten. Vilket dom oxå gjorde, fast8 timmar senare för det kom lite annat i vägen. Klockan 01.30 var jag färdigfastspänd på operationsbordet halvägsupp och ner. Dom frågar -Vill du säga nått innan jag trycker in sömnmedlet. Snabbt hann jag tänka - Jo, när ni ändå är där nere och river.. kan ni inte riva ut lite fett oxå? Slock! 2,5 timme senare vaknar jag på intensiven där en lite man kommer fram till mig och tar mig i handen och säger allvarligt att han ska tala om att dom har tagit bort mina äggledare och äggstockar så nu kan jag inte bli gravid längre (det visar sig att äggstockarna var kvar så mens får jag dras med ett tag så det blev mera en vinst för maken) Han tittar på mig allvarligt och jag lägger omtöcknad upp ett asgarv.. -Det gör inget, jag har världens bästa afrianer hemma. Dagen efter blir jag sjukskriven i 4 veckor av läkaren för inflammerade och vridna ägglidare! det var första riktiga smärtan när jag bröt ihop av skratt.., ägglidare till påsk! Och lidare var det kan jag säga. Men jag vill varna alla som eventuellt funderar på att roa sig med nått dylikt. Det finns en mycket allvarlig bieffekt som ingen sa något om och då menar jag inte att jag nu officiellt är steril jag menar kissblåsan!! Dom har tagit bort ett av mina kännetecken.. jag som kunde hålla mig i 14 timmar måste nu gå och kissa som en vanlig kvinna som vandrar på gatorna. En klar nackdel när man gillar öl. Tänk på det systrar.

Vi är bäst när det är som jävligast

Så var det gjort. Årets kalas! 6-årskalaset. Den här gången insåg vi att vara hemma inte var en option. Det fick bli på makens resturang. Kvällen innan hade vi haft "litet" kalas med morfor och morfar. Litet kalas med mormor och morgar betyder långa sköna diskussioner om det mesta och en hel del jazz och kan ta tid. Vid 01 bar jag in O i taxin, alltså mormor och morfars dvärgschnauzer. 14 år gammal har man rätt att bli buren i mörkret på gallertrapp och att åka i knä i taxi. Men han är inte i sämre skick än att han kan sätta vår snart tråriga desamma på plats med ett fult tandlöst grin och ett morr. Jag är rätt impad av att vårt djur inte börjar garva men det gör han inte. Han visar all tillbörlig respekt och viker ner sig dom 15 sekunder som behövs för att senare göra en attack på gubben. Nån jäkla gång borde väl den grå börja leka men icke sa nicke. Samma visa varje gång... 02.15 landade jag brevid en make i sängen, som uppenbart hade gått upp 100 kg under kvällen för han var stört omöjlig att flytta på, där han låg diagonalt över sängen och trynade. Som småbarnsförälder har man snart lärt sig att sova hur som helst så jag formade min redan bollformade kropp till just en boll i ena hörnet av sängen och knep ihop. Svårt att sova för jag hade gett mig tusan på att vara den som tog rejset på morgonen. Ibland måste även jag ge upp min underbara morgonsömn och låta diagonalen ta sovmorgon. Hur som helst, vår husguru Amy Diamond har som bekant gjort en låt som heter Champion och den har imponerat på sonen till lika dansarna som dansar med nått trassligt i händerna bakom. Detta trasslig skulle visa sig vara sanslöst svårt att få tag på men som god bowlande mor har jag mailat diverse cheerledergrupper och till slut förstått att dom heter pom pons. Dessa pon poms fanns att få tag i en leksaksaffrär i närbelägen stad där vi även hade beökt herr kamprads ställe. 16.45 störtat mor och mormor in och skriker -Har ni pom pons!? Efter att den stackars expediten har insett att det inte är ett rån på gång nickar han glatt - Ja vid kassan. Du fattar inte hur mycket du har löst mitt problem, hojtar jag och drar som en avlöning till kassan (det hela gick på en avlöning oxå, kan jag säga) Då sitter dom där jävla pom-prylarna fast i en käck röd vid high school vaddetnuheter dräkt. Vad gör man? Hela dräkten fick åka med hem och mycket riktigt gjorde den dunder succé. Vad annars? Som god mor sydde jag in eländet i midjan i morse så att den inte skulle halka av (fanns bara två nummer för stor) För bäras på kalaset, det skulle den... jag vet ju vid det här laget att det inte är någon idé att protestera utan jag sa bara nått i den vanliga stilen om att du vet att det finns risk.. ja ja, sa han jag vet, kolla om jag gör så här (och så far han runt i en piruett) visst ser det lätt ut för mig.. MM säger jag och tänker att det faktiskt fanns en tid när jag kunde gör en flick flack eller vad det hette men nu är det mest platt fall som utövas. Det bar iväg till kalaset som jag faktiskt inte hade ett skit lust att genomföra men av nån konstig anledning så vänder det alltid när man väl är i gång. Maken i kockkläder hojtandes -ost och ketchup på hamburgaren någon? Och 23 stycken härligt stojiga snart skolmogna ungar som bara funkar. Alltså fullständigt krig, men det funkar. Maken och jag jobbar så svetten lackar och en liten men rar skara mammor och pappor har samltas på nån sorts läktare och iaktar spektaklet. Ut med hamburgarn, sen popcorn.. eller man skulle kunna säga popcorn, popcorn, popcorn för så mycket popcorn var det. Och nån liten illbatting kom på att det var vansinnigt roligt att kasta popcorn på varandra och då var det kört kan jag säga. En hel full kantin han fara iväg och lägga sig som en moderna barnspikmatta på golvet tillsamman med 48 stycken pangade ballonger och 35 st flärpar. Flärpar låter jävligt mycket kan jag säga när dom blåses i en ljudanläggning. Med eko!!, ni vet. 5 liter saft senare och 3 kg godis som hittades till slut när skattjaktsormen hade ringlat igenom stället viskandes på krasiga popcorn... (en skattjaktsorm är förövrigt 23 barn i storleksordning som håller i varandra för att våga gå in på läskiga ställen och leta, en rätt söt upplevelse från storlek 128 till 92...) så ser jag ändå att sonen har otroligt roligt och att hans sköna polare inte bryr sig ett dugg om att han har kjol och slänger med sitt långa hår. Jag känner mig plötsligt mycket nöjd med det rödvita inköpet med trassligt tillbehör. Vad gör man inte för att se lyckan stråla från ungar. Det är då hon gör det, svägerskan alltså.. hon bara står där och talar om för mig, helt lugnt att hon har hittat presenten PRESENTEN - Jaha, säger jag och tänker.. troligt. Och upp ur paketet kommer ett slimmat omsytt vuxen-silverlinne i värsta Pirelli-stilen. Det tog två röda sek så hade sonen svidat om och i apoteksplastpåsen låg det rödvita i en knöl och festade han vidare om än något mer lycklig än tidigare som en Paris Hilton silverfisk medans maken och jag svettigt bytte blickar och fortsatte servera saft, ta bort intramapde godisbitar från skona och byta bajsblöjor. Vi är bäst när det är som jävligast, maken och jag.

Om mig och alla mammor

Kära syster. För 6 år sedan i morgon, eller faktiskt idag, för klockan har blivit så mycket, födde du en son. Klockan 20.45 födde du min son. Klockan 01.14 sitter jag samma natt/dag 6 år senare med hjärtat fullt av dig. Mitt hjärta är alltid fullt av dig. Inte bara av dig, av oändligt mycket annat men en igen oändligt stor del har du av mig - mitt hjärta. Du är inte ensam, min dotter har oxå en första mamma som mitt hjärta är fyllt av. Ni mina kära systar har på ett outgrundligt sätt gett mig varje dags lycka. Ni är så olika, både till ålder och utseende och era bakgrunder och ändå så lika. Ni har valt, att för era barns skull, avstå från den lycka jag får varje dag. Hur stort är inte det. Det går inte en dag, mina kära systrar, utan att ni finns i mitt hjärta och jag längtar efter er. jag längtar efter att få vias upp vilka fullständigt fantastiska underverk ni har skänkt mig. Jag önskar att jag kunde ge er ett uns av vad ni har gett mig. Det är klart att jag vet att ni tänker på dom. Säkert inte bara på födelsedagarna och andra stora dagar. Det är klart att ni har samma värk i bröste som jag. Den där längtan, önskan om kärlek, att allt ska bli rätt. Vi har samma mål, kära systar. Samma mål. Ni finns hos oss. Inte varje dag men vi säger era namn och vi pratar om er. Ni bor hos oss. Ni finns med och vi tampas med att varsamt få våra gemensamma barn att förstå varför det blev som det blev. Jag sitter här nu i mörkret, med brasan bakom mig, med min hund i soffan brevid, efter en härlig trerätter middag med mina föräldrar, med en alldeles underbar man, och med dom skönaste, finaste, raringarna, friska, snusandes i sina rum och skön jazz gungandes och skriver på min nyinköpta dator och tänker på er... var är ni? Hur mår ni? Hur går det för er? Klarar ni er? Håller nån om er när ni är ledsna... På var sin sida om jorden är vi och jag lever i all sköns lyx och det är ändå ni som har gett mig det bästa. Kära systrar K och F. Våra barn har inte en mamma, våra barn har många mammor. Osjälviska, intelligenta, kärleksfulla. Tillsammans blir det bra. Jag är er evigt tacksam. Love from Mother in charge.

om hur man skrämmer skiten ur en fyraåring...

Kära rörmokarn. Jag kan ju inget annat än att blogga om detta. I allfall inte när du tittar på mig plötsligt och säger - Du bloggar väl inte om det här va? Jag bloggar om det som har varit roligast på dagen eller hemskast eller helt enkelt det som stannar kvar i minnet. Och idag var det du. Vi var på barnkalas idag. Hos rörmokarn och hans fina hustru och deras tre alldeles härliga ungar. Ungar som oxå kommer från afrika och som inte ber om ursäkt för sin närvaro eller sina funderingar. Som när deras snusförnuftiga fyraåriga dotter tillikaledes dagens födelsedagsbarn drar ner min klänning och frankt undrar om jag har en stjärt där bysten sitter. Så jävla kul helt enkelt! jag älskar sånt. Har man en mamma som är begåvad med en normalt trevlig bh-inköpsvänlig byst och inte som jag en idiotiskt jobbig dubbel E-kupa så är det ju klart att man inte har sett en dramatisk klyfta utan tar det för en stjärt. En framstjärt av ett helt annat slag. Det är vad jag har tydligen. Men nu är det inte det vi skulle skriva om utan hur man effektivt kan åsamka ett litet barn en traumatisk upplevelse.. Rörmokarn är en sån där alldeles lysande pappa som leker med ungar som det mest naturliga i hela världen. Just det inslaget är jag hundra på att alla morsor och blivande morsor kan betala dyrt för att ympa in i deras män om dem inte har det. På det här kalaset hade en häxa kommit förbi och lämnat ett recept som skulle tillverkas. En blandning av gräs, fågelfjädrar (som inte stod med men som ungarna absolut skulle ha med) lite pinnar, mjöl och vatten. Efter ett antal abra kadabra med lingonben skulle geggan hällas ut vid ett träd och då skulle nått hända! Och visst gjorde det det. Godispåsar växte ut i trädet och man fick klättra upp och hämta. Stora, stora ögon och övertygade snasksugna barn travade in med godis och kikade lite efter häxan. Ett litet, normalt sätt tufft barn, sa nått om häxan, och rörmokarn, nu i gasen över att detta gick så bra, säger nått om att häxan flög där uppe och pekar. Barnet tittar storögt upp i luften med godisdreglet rinnandes.. Då väser rörmokarn barnets namn bakom ryggen. Hon hoppar till och säger hörde du!!! (jag ska villigt erkänna att jag sa - jo, jag hörde) Det var häxan säger hon.. då ser jag nått mer i ögonen... kanske lite början till rädsla.. men rörmokarn, han spinner vidare... ja, kolla där! Hon vänder sig om och kollar och igen med förställd röst väser han hennes namn. Hon snor runt och säger... Hon är i ryggscäken du håller i... Tror du?, säger han. Ja, säger hon. Det är första gången jag träffar den här tuffa tösen men jag börjar undra om detta inte har passerat gränsen... Då sliter rörmokarn upp en handduk och kastar framåt med ett vrål och barnet hoppar typ en meter... Det blir det tyst... sen börjar hakan darra.... och på 2 sek inser rörmokarn att det är kört.... många, många kramar och förklaringar senare och med korten på bordet om hur det gick till får vi det skärrade barnet att le lite igen. Jag lovade henne att nästa kalas ska vi skrämma skiten ur rörkokarn så han kissar på sig. Då blev det bra igen! Men var vänliga och säg inte ordet häxa på ett tag.

vet ni vad som är värre

Min make har ett känsligt musiköra. Han har svårt att se vanlig ut när nått inte klingar som det ska. Men han är snäll min man. Väldigt snäll. Han lånar ut hela sin musikutrustning till sonen inkluderat trådlös mick och allt. Så försiktig är sonen med saker och så förstående är maken, trots att ha stundtals ser sjuk ut när sonen ylar ut Kom igen nurå. Är ni glada. Ku kör vi och så brassar han alla Amy D's låtar inkluderat julsångerna. Här omdagen sa maken att det kan inte bli värre nu. Fast idag så vill sonen ha eko.. Det innebär att vi hör hans röst i hela huset. Fast två gånger efter varandra. Var på jag smyger upp och viskar i hans öra. Älskilng - det kan alltid bli värre och blinkar.

Om när till och med jag blev generad

Detta hände för ca 3,5 år sedan. Samma dag som idag, en fredag. Alla vet hur fredagar är. Man tror att helgen börjar men egentligen är det bara en ovanligt lång och om möjligt mera stökig vardag än vanligt och brukar sluta med att man fullständigt har säckat ihop i soffan efter ett glas vin. Som ett utskitet äppelmos, som min mormor brukar säga. Och det trots att man längtar efter att ha långa barnfria sköna snack för att inte tala om andra långa sköna... men så bruakr det ju inte bli. Det vet vi ju alla. Denna dag var det om möjligt rörigare än vanligt och maken skulle komma hem lite senare. Sonen och jag var och handlade fredags mys hos den likala handlaren. Ni vet det där stället där man upptäcker till sin fasa och förundran att dom flesta gamla klasskamrater har flyttat tillbaka och att dom ser så himla gamla ut. På den här tiden hade dottern inte fötts och spindelmannen (nuvarande hund) inte heller. Det var jag, maken och sonen. Till saken hör att vi är väldigt jämställda i vår familj. Det är inte för inte som maken kallar mig militant vagina. Alltså inte köttätande mus. Vi delar allt och mycket är han bättre på. Baka pannkakor tex och sätta på blöjor. Det är han avsevärt mycket bättre på - Världens bästa faktiskt. När han är klar med blöjan sitter de som på reklam film. Slickad, jämn, utdragna resårer, lagom mycket på baksidan som på framsidan. jag tycker det givetvis är viktig att påpeka vad någon är bra på, vilket jag har gjort i familjen många gånger.. Älskling - gå till pappa, han är världens bästa blöjpåsättare. Mycket bättre än mamma! maken misstänker att det ligger en strategi bakom detta och hävdar att det står 75- 25 till honom när det gäller det. Och okej då. Han leder men absolut ingen strategi, BARA beröm. När sonen och jag står mitt i kön av trötta fredagsköpare som hejar och snackar med varandra och kollar in min son som har fastnat med håret i kardborrebandet i jackan (ett helvete) det är då det händer. Högt och ljudligt säger han: Mamma, när kommer världes bästa påsättare hem!

30 sekunder...

för en liten stund sen sa mannen godnatt. Vi möttes i hallen. Efter att stora pannkaksrejset och och en massa snabba "vi borde bygga klart toan där uppe", "jag vet", "kan du lyfta upp dom där två tvättkorgarna från källaren så ska jag försöka se till att ungarna får lite kläder på sig i morgon" (åtminstonde BH, som tydligen hade legat på hyllan på dagis idag och blivit påsatt igen...)hade genomförts Så står vi där och glor på varandra.. och maken gör en sån där typisk grej (läs "jag mest leker omkring med mig själv för att jag kan och vill") som män gör med sina kvinnor som dom har levt med länge. Han står och verkar se hur långt resårbandet i kallingarna håller för att dra ut från magen, samtidigt som vi planerar dop- och födelsedagspresenter, repetioner, afrikaträffar, datorinköp mm.. Plötsligt känner jag en sån där ömhet som man kan göra när ens man står och gör sånna knäppa grejer, så jag säger.. får jag ta ett kort på dig nu och blogga om det.. Javisst säger han och himlar med ögonen... Han kommer fram och lägger sina händer om mig och ger mig en lång välbehövd kram bakifrån. Jag känner, det jag har kännt länge nu.. behovet av att få en härlig helg tillsammans, utan ungar... jag säger -Älskling, kan inte vi resa bort en helg, jag behöver det. Han säger - Varför då, det här tar bara 30 sekunder om vi snabbar oss på. Det är kärlek det! puss S, I really love you och tack för pannkaksarbetet idag!

Heija Regina!

Jag fattar inte varför jag ser ett sånt skitprogram som "Hjälp jag är med i en japansk gameshow tills Regina sa det: Att hon vägrar plocka ålar för att hon inte tycker att det är ok att "leka" med levande djur på det sättet. Jag blev så glad! Maken var tvungen att Facebooka henne och säga Heija!!! Från oss båda. Töntigt va. Fast man ska göra grejer man tror på. Man ska vara snäll. Det är jag. Häromdagen tog jag ett bilnummer på en bil som hade rullat ut från sin uppfart och stod mitt i gatan så att bussen hade kunnat klippt den hur lätt som helst. Jag ringde till farbrorn som ägde bilen och sa att han behövde köra in den. Två dagar senare dök familjen upp med en ask Merci-choklad. Och jag som har lovat mig att inte äta den för att reklamen är så usel. Fast om man får en ask för att man har varit snäll tycker inte jag att det gills. Kaffe-chokladen var godast!

Nu kom den...

En sån där dag igen. När man inte är så där vansinnigt rolig. Inte för att det är ett mål i livet att vara "jajamensan foten i kläm". Men är man av typen - va f_n, det finns en mening med allt och det löser sig, och varje dag till jobbet i bilen är som en liten miniatyr dokusåpa när man iaktar alla människor på väg. En del nya, många samma, och dom har ingen aning om att jag iaktar och njuter av dom varje morgon. Sen jobbet, ren dokusåpa, fast ack så skön och professionell. Hur som helst, natten var bra, ensam i min säng förutom en fästing som hade lämnat sin värdkropp för att söka sig fetare jaktmarker. Tji fick han. Han ligger nu plattare än vanligt på mitt sängbord. En manlig fästing. Jag kan dom! När jag vaknar vet jag vad klockan är slagen.. vi ska ha en reuma dag... Jag är reumatiker (det låter som AA Hej jag heter.. jag är reumatiker. Vi borde som ha dom) Detta innebär att det känns som om kroppen istället för blod har fyllts med olivilja men ställts i kylskåpet, och det vet vi ju all hur det är... inte nog med det, det knirrar och knarra, och protesteras i varenda eviga stora led som finns. Alla säger: Öh, du, du som äger den här kroppen.. gå för fasen tillbaka till sängen... och fattar du inte så borde du fatta nu! Så drar dom ur pluggen till elen. Till min kropp alltså! Vad är det för sätt!? Var är deras mammor? Fast jag är van, jag lurar dom.. Jag säger: Ha, ni kommer inte åt mig. jag är en tuffing! Tänk på att det bara är 6 veckor sen jag slet ut mina vridna äggledare akut och fick 10 morfinsprutor!! Finns inget som biter på mig (så ser jag stensäker ut för att landa det hela) Känns mycket bättre! Fast allt går i slow motion... inte för dom som ser mig men för mig. Och jag vet att om jag bara kör på så kommer det antagligen vara som vanligt i morgon. Bättre men långt ifrån bra. Efter en oändligt lång dag på jobbet med färgen orange så kände jag till slut att nu är dagen slut men det ´var den inte.. Det var då jag fick prisförslaget för vad det skulle kosta att laga hårddisken med alla barnens bilder 11 450:- Tjohoo. Det drabbar ingen fattig... Om ni tror att det ska komma en kul knorr så gör det inte det... Den kommer i morgon hoppas jag. Och du, Reuman, jag säger som Janne: jag skjuter dig i huvudet! Bara så du vet!

En dag ska vi...

Varje gång maken och jag kommer iväg på nån resa själva för att komma bort, se varandra, komma ihåg varför och allt det där som gör att det känns så värt att spendera ytterligare 23 år tillsammans så kommer samma gamla dröm fram. Det finns som sagt en grill där vi bor. Vem vill jobba på en grill!? Inte vi heller men den här grillen ligger vid en småbåtshamn. Inte fin småbåtshamn men den skulle oxå kunna bli fin precis som grillen. Oändligt många gånger had denna drömkrog som ska byggas diskuterats över en öl. Från menyer, personal, inredning, bakfickor, evenemang, gästmatsal, utsikter.. you name it. Varje gång inser vi sakta att både ålder och småbarn har hunnit ifatt oss och det kommer antagligen bara att vara en dröm. Kanske nått vi faktiskt inte ens skulle vilja ha när det kommer till kritan men ändå.. Jävlar vilketbra team vi skulle vara. Det har vi varit förut och vi vet att det skulle gå. Hur som helst. För ett antal år sedan satt vi på pizzerian/grillen och tog en öl och en pizza, som var ungefär lika fettflottig som vanligt. Vi satt och tittade ut över havet som hade frusit till is. Där människor hade tagit långpromenader, åkt långfärdsskridskor under dagen, njutit av ett fantastiskt vinterlandskap. I lokalen satt vi ensamma. När ägaren kommer fram så utan att tänka oss för börjar vi prata med honom om våra idéer. Vad man skulle kunna göra... - Tänk dig! säger vi i mun på varandra. Man skulle kunna servera härliga soppor på vintrarna. Hemlagad het oxsvanssoppa, köttsoppa, det finns ju ett otal mustiga soppor med varmt brytbröd och gott smör. Ja, och härliga Irish Coffee utomhus.. ja!, man skulle kunna ha brinnande tunnor där man skulle kunna värma sig efter promenaden innan man går in och äter dagens soppa med goda vänner. Nu är vi båda uppeldade av idéer och skiter i att vi säljer ut oss totalt. Ägaren säger ingenting. Efter ett ta tystnar vi för att höra hur glad han har blivit över all inspiration. Han står en stund och glor på oss, sen säger han, -Mmm, fast vi har inga djupa tallrikar.

BH på dagis eller inte

sonen är rätt speciell kan jag säga för er som inte har fattat det innan. Skönt speciell. I morse hade han dragit ner tröjan över ena axeln (Amy D har ju så) och bakom skymtar jag ett rosa bh band. -Äh, säger jag lite förvånat, har du BH på dig? -Ja, säger han och himlar med ögonen som OCH vad är det för speciellt med det? Det kan man ju tycka men är man snart sex år kille och går på dagis är det ju inte helt vanligt (jag kanske behöver tillägga att han inte har några som helst problem med att ta sin röda paljettklänning, slimmad med halterneck och slits) till dagis. (ja jag har sytt och jaa jag vet, jag bowlar) Hur som helst.. en mamma tänker ju trots allt lite på hur ens barn ska få det i livet, även om jag faktiskt är tämligen fördomsfri (och det verkar hans kompisar på dagis oxå vara, än så länge) -Älslikng säger jag, och tänker att nu låter jag som Ferdinands morsa på julafton, ni vet den där förståndaiga kon, som trots att hon var en mor eller hur det va.. -Älskling, jag vill att du ska veta att det finns dom som kommer att tycka att du är konstig som har BH på dagis. -För mig och pappa får du ha precis vad du vill, men så du vet att det kan vara så. Han tittar på mig, mitt vackra barn med uppspärrade ögon och säger. -Titta här mamma, så håller han upp pekfingret och tummen med en centimeter i mellan, -Så här mycket bryr jag mig, och om det var så här mycket, säger han och slår ut med armarna så skulle det vara skillnad men nu är det så här, och så ner till en centimeter igen... -Jaha, säger jag och försöker tänka snabbt på hur jag ev ska få av honom hans frisyrdockas lilla prickiga linne-BH. -Men du, killar har ju inte BH:ar säger jag. Då säger han direkt -Nä men pappa BORDE ha det. Hans tuttar är gamla och han SKULLE behöva det. Jag skramlar ihop bakom bänken och vrider mig av skratt... Askul! (pappa säger ju själv att gamla män får chipstuttar) då höjer den snart 6-åriga lilla barnet rösten igen och säger snusförnumstigt -Och du mamma, du har ju lååånga.... Tack för det, nu var det inte lika kul längre och jag hinner tänka "där rök ditt kalas unge" men det säger jag inte. Jag säger -Kom nu, nu åker vi till dagis med BH och allt. Jag bara hoppas på att den sköna självklara styrkan ska få sitta i länge och att mina tuttar drar i hop sig. Det första är det viktigaste.

det stora banankriget

i morse fick det vara nog. Dottern har kommit på att man kan be om en till macka med pastastej och efter att heligt sockertoppch dyrt LOVA att äta upp den, totalt strunta i det. Och det är väl ok men att hon dessutom väljer att se hur den ser ut när man har tuggat på den och sen spottat ut den i hela soffan känns så där... Det är inte det att hon inte gillar den för hon har då ätit upp en hel innan och nu fått en halv eftersom hon säger: Mera macka med pastastej. Detta har nu hänt, typ, två veckor i rad och går att genomföra med äpple, päron, banan mm. I stort sett det mesta om man är på det humöret. Fast nu vad jag på DET humöret oxå. Ok, sa jag, du får banan, när det var det som gällde i morse. Man vill ju att ungen ska äta och bli stor. Helst som hon är en sån där som Jojje Vadenius sjunger om, mager som en sockertopp. Men du, hjärtat, du måste du lova att du äter upp bananen. Oh ja, absolut. Jättebra! Jag letar upp den minsta skalar och lämnar över. En tugga. Sen skjuta ifrån. Inte en chans, tänker jag. Nu ska han äta upp hela bananen. Kom igen nu, du lovade. Inte ha, säger hon, bestämt, och gör stora begravningsgrejen, dvs, hänger med huvudet i 90 graders vinkel med underläppen så långt utkörd som möjligt och armarna rakt ner som på den värsta irländska dansaren samtidigt som hon fyller upp ögonen med tårar. Glöm det tänker jag, och säger: Joho, du ska äta bananen. Redan här har jag tappat hela bananen. Hon kniper ihop munnen och trycker upp bananbitarna till mitten av bordet. jag börjar få dåligt samvete. Du får gå ut och leka med dom andra om du äter upp den här biten truar jag och syftar på 2 cm banan. Hon tittar snabbt på mig och bestämmer sig samtidigt som hon tar handen och snorar ut allt som finn i den lilla lilla näsan vilken man inte fattar hur det kan vara så mycket. Detta gnor hon runt i hela ansiktet ( nått hon vet att jag inte alls gillar) och gapar. Gud vad du är duktig säger jag och känner att där fick jag poäng iallfall (trpts att det nu handlar om ett bett på knappt 1 cm banan) Jättebra, tjejen. Ouäck! säger damen och upp kommer dom två tuggor hon har fått i sig. Sen hoppar hon ner från Stokkestolen, stirrar surt på mig och säger: Jag är snorig! Jaha säger jag och känner mig helt lurad. En synnerligen välsnuten unge passerar mig nöjd ut för att gunga och jag inser att jag förlorade banankriget. Igen. Fast det är kört för henne för nu lägger jag in en ny växel. Tant Mitt i Prick strategin. Ge dig, mitt hjärta. Mamma vinner, det tar bara lite tid.

innan du fanns

Det finns en alldeles underbar blogg med namnet: Innan du fanns. Den handlar om önskan att få barn, och i det här fallet genom ivf eller provrör som det oxå kallas. Nått som vi känner till i vår familj. Jag läser L's upplevelser med stor behållning helt enkelt för att hon skriver så förbannat bra och roligt. Det blir som ett mindre missbruk och den här gången gick det så långt att jag tände på själv och började blogga. Farliga saker det där. Det kan vara på sin plats och varna för missbruk och annat. Annat behöver ju faktiskt inte bara vara droger, utan sånt som man tror är alldeles underbart och rart och gulligt och tacksamt och fint men som man märker kan vara nått helt annat. Som barn till exempel. Dom är speciella minsann. Jag tänkte att L kanske behöver få lite inblick i hur det kan vara att va med barn och då menar jag ju inte gravid, eftersom jag inte har varit det mer än då mina två embryon var i min mage i 21 dagar eller var det var. Mina grodor är ju adopterade, som betyder: Att ta till sin egen. Och så är det. Dom blir ens egna så till den milda grad att man ibland inte vet om man är kvar.. själv alltså, i livet. Som sagt, i vår familj curlar vi inte. Vi bowlar. Sonen vill att vi ska bjuda Amy Diamond till hans 6-års kalas om två veckor... "Visst" säger jag. "Det kan vi, men du måste förstå att hon är en väldigt väldigt upptagen 17-åring som nog inte har tid att komma. Man vill ju inte att han ska bli besviken. Jag säger, för att närma mig sanningen ännu mera, "sannolikeheten att Amy kommer är nog lika stor som att det blir julafton i morgon" inte cyniskt utan mera ett försiktigt konstaterande... väntandes på hur reaktionen ska bli.. Ok, säger han.. men man vet aldrig och hon KAN komma och då får hon gärna ge mig en av hennes begagnade trådlösa mickar som hon använde på Skansen 2007. Va svarar man? Och vad svarar maken när nästa fråga är till honom.. Pappa, skulle du våga gå ut på scenen och sjunga naken med bara knäckebröd på snoppen? Så kan det vara att vara med barn. Alldeles förvirrande knasigt och underbart!

ett fullständigt kaos

Det är vad den här bloggen skulle heta om det inte var upptaget för det är mycket av vad den kommer att handla om. Provade en massa andra namn men dom var oxå upptagna så då fick det bli det jag ofta får höra. att jag är stark.. Jo då, till en viss gräns. Min chef brukar säga: -Det finns ingen som klara en snyting som annan... Och han är ju rätt bra på att dela ut dom. Hur som helst, idag är det lördag. Det betyder att jag fick som vanligt sova lite längre av omtänksam make men som gärna passar på att tala om det ett par gånger under dagen. Sova och sova.. i och med att han har gått upp så börjar det. Han repar för full hals (bra visserligen, mycket bra) låtar som ska sjungas i kyrkan och på dop och på andra musikaliska evenemang. Allt från en favorit som Blower's daughter med Damien Rice till Bridge over Troubled Water, Fly me to the moon och så givetvis en och annan Elvis. Denna märkliga figur som har följt oss genom åren... Jojje Wadenius låt om ett barn, ni vet med ljus brunt hår som står rakt opp och mager som en sockertopp stod på programmet i morse oxå.. Detta på full volym medans sonen har dragit igång sin reportuar... Lili och Susy, Alkazar och givetvis den stora stora idolen Amy Diamond. Thank you, It's my life, What's in it for me.. etc etc.. Detta oxå på högsta volym med egen riktig mikrofon, mickstativ, mac G3 med You Tube och förstärkare allt på nybyggd scen i sitt rum (Bowling föräldrar)Han gastar -Kom igen nu allihopa och sjunger Champion allt vad han kan medans makens musiköra skrynklar ihop sig av alla märkliga och inte helt rena toner en 6-åring kan få ur sig. Dottern springer mellan köket där maken huserar till sonens rum med sin Ukulele i högsta hugg när hon inte drar loss ett solo på sitt trumset. Hon kan trumma stenhårt med armarna i kors som hon har sett makens trummis i bandet göra. Det finns gränser för vad en trumma håller för men det hindrar inte... Bo Kasper har skrivit en sång som borde vara vår signaturmelodi Ett fullkomligt kaos. En text rad är: Och alla rum kör sina låtar. Exakt! På pricken! Klockrent! När jag tillsammans med den sen 12 timmar okissade minischnauzer kommer ner för trappen hälsas jag glatt av flocken med - Kolla spöket har vaknat! Om jag spelar nått? Jodå, jag försöker spela normal.

Fram för bowling föräldrar!

I vår familj curlar vi inte. Vi bowlar. Det betyder att både maken och jag nu sitter och stirrar på varandra och undrar va fan det var som hände. Vi brukar ta med ett extra barn hem från dagis på tordagar. Alltså tre st hem, på tordagar. Skitbra idé. Sonen som snart är 6 får kompisar och vi investerar i framtiden. Dottern som är 3 år,  får några att reta till vansinne och hunden får tillfälle att varva alla i trädgården medans maken steker pannkakor för glatta livet. Nu har det emmelertid blivit problem. Pannkakornas rykte har spritt sig så nu har avundsjuka uppstått. Skit enkelt, vi tar kål på det genom att bjuda hit fler! säger jag glatt. Eller hur säger maken, som är den som hämtar från dagis och som steker. Du kommer hem tidigare, väder han mellan tänder och jag ser att det inte är en option. Så idag, torsdag, den stora pannkaksdagen gjorde vi det och på nått konstigt sett kom det till en till liten 6 åring. 50 pannkakor senare, en hel burk jordgubbssylt, ett antal glas jorgubbssaft på golvet, allt ihop sullat av en galen dvärgschnauzer, så har nu lugnet lagt sig. Både 3:an och 6:an ligger i sina sängar och minischnauzern arbetar som bäst på att arbeta hur saften ur pälsen. Själva sitter vi helt slut men nöjda och funderar på om vi ska äta nått men nä... det får va. Sonen hojtar glatt att borde vi inte låta fler få komma på torsdag och prova pappas pannkakor. Det blir ju orättvist annars.... Var det här så bra? Hur går man tillbaka till vanlig curling efter att man har bowlat. Låter det sig göras alls? Och det värsta är att vi dessutom gillar det. Att sopa alltså. Vi är fan bäst på det.

RSS 2.0