det stora banankriget

i morse fick det vara nog. Dottern har kommit på att man kan be om en till macka med pastastej och efter att heligt sockertoppch dyrt LOVA att äta upp den, totalt strunta i det. Och det är väl ok men att hon dessutom väljer att se hur den ser ut när man har tuggat på den och sen spottat ut den i hela soffan känns så där... Det är inte det att hon inte gillar den för hon har då ätit upp en hel innan och nu fått en halv eftersom hon säger: Mera macka med pastastej. Detta har nu hänt, typ, två veckor i rad och går att genomföra med äpple, päron, banan mm. I stort sett det mesta om man är på det humöret. Fast nu vad jag på DET humöret oxå. Ok, sa jag, du får banan, när det var det som gällde i morse. Man vill ju att ungen ska äta och bli stor. Helst som hon är en sån där som Jojje Vadenius sjunger om, mager som en sockertopp. Men du, hjärtat, du måste du lova att du äter upp bananen. Oh ja, absolut. Jättebra! Jag letar upp den minsta skalar och lämnar över. En tugga. Sen skjuta ifrån. Inte en chans, tänker jag. Nu ska han äta upp hela bananen. Kom igen nu, du lovade. Inte ha, säger hon, bestämt, och gör stora begravningsgrejen, dvs, hänger med huvudet i 90 graders vinkel med underläppen så långt utkörd som möjligt och armarna rakt ner som på den värsta irländska dansaren samtidigt som hon fyller upp ögonen med tårar. Glöm det tänker jag, och säger: Joho, du ska äta bananen. Redan här har jag tappat hela bananen. Hon kniper ihop munnen och trycker upp bananbitarna till mitten av bordet. jag börjar få dåligt samvete. Du får gå ut och leka med dom andra om du äter upp den här biten truar jag och syftar på 2 cm banan. Hon tittar snabbt på mig och bestämmer sig samtidigt som hon tar handen och snorar ut allt som finn i den lilla lilla näsan vilken man inte fattar hur det kan vara så mycket. Detta gnor hon runt i hela ansiktet ( nått hon vet att jag inte alls gillar) och gapar. Gud vad du är duktig säger jag och känner att där fick jag poäng iallfall (trpts att det nu handlar om ett bett på knappt 1 cm banan) Jättebra, tjejen. Ouäck! säger damen och upp kommer dom två tuggor hon har fått i sig. Sen hoppar hon ner från Stokkestolen, stirrar surt på mig och säger: Jag är snorig! Jaha säger jag och känner mig helt lurad. En synnerligen välsnuten unge passerar mig nöjd ut för att gunga och jag inser att jag förlorade banankriget. Igen. Fast det är kört för henne för nu lägger jag in en ny växel. Tant Mitt i Prick strategin. Ge dig, mitt hjärta. Mamma vinner, det tar bara lite tid.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Starka viljor! Det är som när unghundarna försöker bli högre i rang, hi, hi... De små rackarna kommer att ta över ;)

2009-05-10 @ 22:09:19
Postat av: Anonym

Ler, visst är barn underbart duktiga på att få oss dit de själva vill :)

2009-05-11 @ 16:12:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0