Traditionellt byggda damer, Anka, jag & Gardot

Herre gud vart ska jag börja. jag kan börja med att jag har taskigt batteri i datorn.. det kan alltså hända att jag slutar skriva plötsligt.. om jag inte orkar resa på mig och stoppa i sladden, och så kan det ju vara.

Nu har jag sagt det så nu kan jag börja med att berätta att jag håller på att rädda livet på en vän. Det är inte lätta saker kan jag säga.. Det finns tider när jag inte är säker på att vi har varit vänner men det är en efterhängsen jävel kan jag lova. Skitjobbig brud. Det räcker inte med att hon är envis, tror att hon är självsäker och har koll på saker, stenkoll, hon är tämligen fet och sjuklig. Ni vet den där bruden man absolut inte kan känna sig hotad av i modevärlden. En trevlig kompis. Problemet är bara att hon och hennes sjukdomae skyr varandra som pesten. Alltså.. hennes sjukdomar bor i hennes kropp så det enlaste är att ge fan i att tänka att man har en kropp. Bästa sättet att göra det är att begrava sig i jobb. För då är det bara hjärna och jobb. Alltså ingen kropp. Skitsmart! Om man ger fan i att ge den här kroppen mat så kanske den självdör. Det ska gudarna veta att så är fallet. Det finns bara ett aber. Och det är ett gigantiskt aber... denna konstillation av hjärna, kropp och motstridigheter har barn. Två fullständigt fantastiksa ungar som själva startade sin resa från ett tufft läge. Det gjorde inte konstllationen. Nä hon har haft haft en räkmacka att glida på om man jämför men var hjälper det om hjärna, hjärta och förstånd inte tänker sammarbeta..Alla säger, lyssna på mig.. jag vet bäst.. då gäller bara en sak.. den gemensamma nämnaren.. i det här fallet barnen...

Det hampade sig så att genom en magisk människa, kallad Madde, gjorde en lång och väl genomförd indoktrinering, så sa hjärna, kropp och hjärta att ok då.. vi gör att försök.

Så drog vi igång och räddade livet på mig genom en märklig diet som heter LCHF. Jag tror att jag stavar det rätt. Låter som ett hockey lag. Nu har hjärna, hjärta och kropp, nu mer kallat HHK kommit hyggligt överrens om att det är så här det ska gå till.

K säger att detta är ju underbart..K mår mycket bättre.. behöver inte ta lika mycket medicin, är gladare och sover bättre för att inte tala om energin.

Hjärtat H2 tycker att livet är jättebra för att nu blir alla glada framför allt barnen..

H1 däremot hjärnan säger mellan varven.. du är ju fullständigt galen.. ska du acceptera K som är sjuk och bråkar och inte är ett dugg kul... Hjärtat säger - men va lite förnuftig nu.. hur mycket har du hjälp K genom kroppen Nada! K säger.. ge mig en chans med allt fett och du ska se att jag lovar och bli bättre.

Ja elller hur säger hjärnan... men när K har stigit upp och lagat mat innan klockan 7 en hel vecka och dessutom gått ner ett och ett halvt kilo blir H1 lite osäker.. tänk om det är så att om jag börja supporta K... så att Hjärtat blir glatt, K kommer hoppa jämfota och bli mindre i rena förskräckelsen och jag, hjärnan.. kommer att nå den där drömmen som alltid har hägrat.. vad händer då?

Ungefär så har vi det nu.. jag och mina kompisar hjärnan hjärtat och kroppen.

Samtidigt går Anna Anka ut och ÄR, för vad ska man säga. Hon är som hon är. En mager skrika allt annat än militant vagina, som jag som inte ens skulle drömma om att tjata på kungen att han ska stryka eller städa eller laga mat eller städa eller att älska mig och ungarna.. han bara gör attl det ändå för att han är för mig en riktig man. Men han kanske egentligen vill ha en bredkäftad blond historia som varje morgon tar hans taktpinne i munnen utan att befläcka dom blekta tändera. Vem vet.. - jag vet.. muahhhhaaa

Efter detta så ser jag U Carmen på svt. Carmen operan inspelad där sonens mamma antagligen bor. En kåkstad. Det är nu jag borde länka in en massa saker men min hockey diet har ännu inte gjort mig tillräckligt pigg.

Carmen, i kåkstaden sjungs på Xhosa, klickljudsspråket. Miriam Makeba's sråk. Nelson Mandela's språk. Ett språk man inte tror är opera. Men jävlar vad opera det är. Hela Carmen fylls av barmen skulle man kunna säga.. Om nån har läst Damernas Detetktivbyrå så vet man vad en traditionellt byggd kvinna är. Nått att vara stolt över.

Och det ÄR dom i Carmen från SA. SVT igår! Jag blir alldeles knäsvag av lycka att se dessa skönheter njuta av sig sin självkänsla. Har dom haft nått val? Vi har kanske haft val?

Jag har iallfall haft det hela mitt liv och av någon anledning har jag inte gjort mitt val förrän nu. Kanske beror det på att jag i min lyxtillvaro har råd att kosta på mig att tala om mig själv i tredje person och inte bara mig själv utan jag har råd att separera dessa i tre, HHK. Carmen i SA har nog inte tänkt så mycket på det...

Och jag tänker sluta med det oxå.. jag tänker bara fortsätta med Hocky dieten och rädda livet på mig för jag tror att det bli en bra grej. För dom fantastika ungaran, faktiskt för kungen, och framför allt för HHK som faktiskt tillslut kan gå ihop till ett vanligt trevligt ego som är stolt över att vara traditionellt byggd så länge det varar.

Vad jag blir sen det vet jag inte.. jag vet bara att jag mötte Melody Gardot ikväll och det gjorde att HKK fick ytterligare något att vara överrens om. Sååå bra

För övrigt, i veckan ser vi fram emot optikerna, akupunktur och sist men inte minst mammografi - vad kostar et att slippa?

puss!

jag rättar stavfelen sen.. kostar på mig det eftersom den här harangen var utan ett enda hursomhelst... så det så

Om morsans G-punkt och varför jag är som jag är

Jag tänkte att jag kanske ska förklara lite om varför jag har blivit lite knäpp. Det beror ju givetvis inte på mig utan det kan bara mina föräldrar lastas för. Jag har inget med det att göra. Min man kallar min mor för den rara argbiggan. Det är ett rätt bra namn faktiskt. Hans gemensamma namn på mig och mamma är dom militanta vaginorna. Och det kan ju faktiskt oxå stämma. Jag ser ingen anledning till varför inte brudar ska kunna göra och bli vad män alltid har kunnat under alla år. Givetvis utan att trampa på tår och för att den skulle bli som män. Knepigt men otroligt viktigt att förmedla. I vårfamilj verkar vi inte behöva oroa oss för sånt ännu för här är ju allt som bekant tvärtom. here goes... hur som helst.

För många år sedan var mor min arbetslös. Detta berodde på att hon hade arbetat med min far i massor av år och när han la ner sin firma för pension var mamma fortfarande 7 år yngre än honom och fick ge sig ut i arbetssvängen. Toppenläge för en 60 årig parant dam. Trots detta så blev det en hel del intressanta arbetsmarknadsåtgärder på bland annat diverse museum. Min mor är av den typen att hon kan umgås med de flesta sorter av människor. Hon utgår helt glatt från att de flesta människor är mer eller mindre skurkar om än trevliga och allt är frid och fröjd så länge dom låter hennes ungar vara för då kan det hända att hon blir en tigrinna eller rar argbigga.. Välj själva.

En dag var mor min och jag och handlade kläder tillsammans. Detta händer ungefär lika ofta som skottår. Vi hamnar tillsammans i en provhytt på Lindex (bara det är märkligt att det gick) och vi har vid det laget provat kläder i felra timmar. En sak som vi båda gillar lika mycket som att gå på mamografi. Klockan är snart stängningsdax och ingen har fått tag på det man skulle få tag på. Trötta, lite stressade av att vara ensamma i butiken och trångt och jävligt börjar morsan plötsligt att fnittra. jag undrar vad det är som är så jäkla kul med den här situationen och hon väser fram att hon plötsligt kom på en sak.. Vad? säger jag surt.. Jo säger morsan, jag har nog gjort nått korkat.. jaha säger jag men säg nu då!! Då kryper det fram att hon har varit på något föredrag men en person som har pratat om hur svårt det kan vara att tala inför människor och att det finns knep att ta till. Detta tyckte jag väl var så där kul faktiskt men hon förtsätter. Ett av knepen var att tänka på något som heter gladpunkten. Den ska sitta i halsgropen och påverka en att få bättre andning och lugna ner sig och bli skön och fin och kunna koncentrera sig på det man ska göra. Fortfarande tänligen ointressant men mor min hade givetvis tänkt på sin gladpunkt och tyckt sig märka en skillnad... Ja ha säger jag men vad är det som är så himla kul? Jo dagen efter berättar mor min detta för sina arbetskamrater en skock tämligen tråkiga tanter som mamma tyckte kunde må bra av att fokusera lite mera på sin gladpunkt. Problemet var bara att hon nu när vi står där i denna trånga provhytt kommer på att hon måste ha sagt nått fel för kärringarna såg ut som dom skulle dö och bara vilja dra där ifrån.. Det är nu hon kommer på att gladpunkt mitt i den entusiatiskt berättade historien byter namn till G-punkt. Jodå.. morsan håller glatt en föreläsning för tanterna om att hon minsann har hitta sin G-punkt och den fungerar alldeles utmärkt. Det är ta mig fan inte konstigt att JAG är som jag är. Inte mitt fel. Det är ju uppenbart. Behöver säga att expediterna bakom disken låg ner och tjöt av skratt när mamma och jag gled under gallret vid utgången.


På tal om spindlar...



Den här godingen bor i vår lampa. Det har han gjort i ett halvår kanske.
Han börjar närma sig gränsen för vad som är ok att vara stor spindel
i vårt hus. Dessutom kör han samma rutt på kvällarna, från köket in i
vardagsrummet och till sitt "hus" lampan... Än så länge har ahn klarat
livhanken för att ingen av oss har hjärta att ha ihjäl honom. Blödiga,
jag vet. Läjligt blödiga. Båda två. SUCK

Utlovat bildbevis på Extreem Hund Makover



knappt man kan tro att det bara har gått ett par timmar emellan.
Hanär inte vacker. Men han går att hållas ren. Min lilla rara spindel

Jag, flaggor på halv stång & fullständig glädje!

Flaggorna vajjar på halv stång på Kungsängen i Norrköping. Min lilla rara pappa har tagit oss till flygplatsen. Mamma kan inte följa med och säga hej. Hon är för blödig, skräckslagen och tagen. Ett tillstånd hon generöst har ärvt ner till mig. Som om man inte skulle känna hur hon känner för att hon inte är på plats...

Vi plockar ur resväskorna ur "gubbskodan" och så ska vi säga hej. Det ska vara en lycklig dag. Det är en lycklig dag men den är konstig. Bara två år innan har ett terrrdåd skakat hela världen och precis i natt har Sverige skakats av att Anna Lindh har dött, blivit mördad. Det är med märkliga känslor jag kramar om pappa som viskar nått med - Ha det så bra "fikonmaja". - mm säger jag med grumlig röst och känner mig definitivt inte som den starka mamma jag vill komma att bli utan mer som en vilsen, skakad rädd dotter som vill ångra sig och följa med hem...

Jag är skiträdd för att flyga. Jag gillar inte att åka långt i bil men jag är verkligen skräckslagen för att flyga om jag låter känslorna skena. Det är jäkligt lätt att låta känslor skena. I mitt fall har jag utvecklat en teknik som går ut på att innan tänka ut alla jävligheter som kan hända för att på så sätt vara förberedd... och vad jag måste hinna säga till alla jag älskar (det brukar gå ut på att jag älskar dom mer eller mindre men dom är så många så att hinna med det på väg ner mot marken i ett plan...) Då i denna stund trodde jag oxå att jag älskade så mycket jag var förmögen.. det var innan...

Som tur var har jag en cool man när det gäller att flyga. (jag säger så eftersom jag vet hur han blir om han till exempel skär sig, så kock han är... kriiitvit, svimmig och superfjollig) men inte när det gäller flygplan.

Blödiga mamman hade tänkt ut saker i förväg och preparerat mig med en liten rar filmburk. I den låg ett par Stillnoct, tror jag att dom heter. Brevid låg en lite gul lapp med noga instruktioner på hur dessa skulle/kunde tas och ett Sov gott, mamma! Burken och lappen är fortfarande kvar hos mig i min väska och en av de finaste mest uttänkta gåvor jag fått. Det händer att jag tar upp den och tummar lite på den.. så löjlig är jag eller blödig...

Vi kommer i väg och jag övar på att vara cool. Jag måste öva.. Vi ska hämta vårt första barn. En liten kille som är tre och en halv månad och heter Luthando, vilket betyder kärlek på Xhosa. Han väntar på oss. Han har väntat i tre och en halv månad. Vi har väntat i typ, 10 år? Fast aktivt i 7 månader vilket i dag är kort tid i adoptivsammanhang.

Om tre dagar ska våra blicka mötas på riktigt för första gången och vi ska bestämma oss för varandra. Fast jag är fast övertygad om att vi har varit bestämda för varandra långt innan. Vi ska bara titta länge på varandra och säga -hej!, och öppna hjärtat och säga -vill du flytta in för evigt. För så är det. För evigt. För så länge våra hjärta slår så länge och lite till kommer vi att älska varandra. En fullständigt främmande liten varelse som bara har sett världen i 3 månader tar steget och litar på två fullständigt främmandemänniskor och flyger med över halva jordklotet (och mamma sjunger imse vimse halvhysteriskt i hans öra under flyget och han ler och är lugnet själv) och flyttar in hos oss, i huset, i livet, i hjärtat - för evigt.

Att man kan få vara med om nått sånt! Att vi gör det varje dag! Att vi har fått ynnesten att tillsammans göra om resan och hämtat en prinsessa. Så stort, så förunderligt starkt och den kärlek jag trodde vara maxad innan våra barn fanns.... som en fis i rymden!

I morgon mina vänner ska jag berätta om Extreem Hund Makeover! Bild reportage utlovas. Nu ska jag tassa omkring och luta mig över alla sovande i min familj, en trött underbar, fantastisk pappa i soffa, en fnittrande hjälte gigantiska våningsäng, en liten fin svart-vit spindel (förklaring i morgon) vid mina ben och uppe, i mammas säng en liten söt stark tuff sessa som varje dag utmanar sig själv och gör framsteg. Kan det bli bättre. Jo, jag toppar med sovmorgon!

Natti alla raringar!


Att vånda sig lite..

När man adopterar barn från Sydafrika ingår det att man skriver brev till den biologiska mamman. Så är det. När man står där utan barn och längtan gör tumult i kroppen på en är man beredd att gå med på vad som helst för att få det där efterlängtade barnet. Man gör provrörsbefruktningar, inser att dom både är dyra och tråkiga och i vissa fall inte ger några barn och sen går man vidare till socialen och ber om barn.. och nu förtiden är det högst osäkert om det blir barn där med. Det har blivit avsevärt svårare att få barn genom att adoptera. Märkligt.

Vi gjorde bara en IVF. Någonstans visste vi att våra barn inte skulle komma ut min mage även omman i mpnga år skulle kunna tro att minst tvillingar fanns där. En IVF fick räcka. Sen sa maken. - Det här tycker jag att vi skiter i! Jag var av samma åsikt. - Vi adopterar sa maken, som vi har tänkt hela tiden.. - Ja det gör vi sa jag, och så gjorde vi det. Det var inte lätt.. utredd skulle man bli. Innan hade dom rotat i alla ens heliga delar fysiskt och kunde dom inte komma åt en fysiskt så fick man så mycket hormon så att man var helt knäpp psykiskt. (undrar om det var det som fick maken att tänka att adoption är en bra grej.. inga hormoner på den andra halvan av livet - lättare att älska då) Hur som helst.

Nu var det dags att bli utredd på ett annat plan.. vem är du, vad har ni förrelation, hur ser era familjer ut, vad har ni för relation till dom.. fram med alla smaskigheter nu så att vi kan se om ni duger som föräldrar och förresten var god och redogör för din gudstro oxå eftersom det är Sydafrika som det handlar om...

ok, jaha... intervjuer och kontroller och man lägger sig platt. Blottar innanmätet på tankarna och bakgrunden och håller i sig och hoppas att man ska duga till.

Denna procedur brukar reta gallfeber på människor som ofta säger.. - Det är inte klokt att ni ska behöva vara med om det där... Så här i efterhand, med mina barn, om jag skulle känna mig tvingad att släppa dom, kan jag garantera att mina kontroller skulle vara avsävärt tuffare än familjerättens. Och jag tror att det skulle vara nyttigt om alla blivande barns föräldrar fick en sån duvning innan... För i sanningens namn så är det vansinnigt mycket lättare än att VARA förälder sen. En liten tankeställare innan kanske inte vore så dumt.

Men nu gör inte Gud på det sättet.. han gör på sina egna vis... Vi fick ialfall vår stämpel i baken, som på julafton när tomten på Disney godkänner dockan efter att hon har sagt  - Mama. Med stämpel i baken gick vi vidare i livet och tänkte att nu är det tuffa hyggligt över.

Och då var det avsevärt lättare än det är nu att adoptera. Jag kan må illa när jag tänker på alla dessa lysande föräldrar som missar SINA ungar för att allt tog för lång tid och dom inte hann. För att adoption idag kommer in allas liv så sent och att mpnga redan har spenderat sina pengar på IVF:er...

Nu kommer den mina trogna läsare (fattar inte att ni orkar vänta på mina sporadiska inlägg men Tack!!) Hur som helst (där satt den) så finns det nått när du väl har dom, guldklimparna, som är nog så tufft... Rapporterna/breven till dom biologiska mammorna...

Vad säger man.. Tack som fan för att du var tvungen att ge bort ditt underbara barn så att jag fick bli lycklig... så svårt. Det finns en sån obeskrivlig kärlek för dessa föräldrar på andra sidan jordklotet att det är svårt at ta in. Det gör också det så oändligt svårt att skriva/säga något som gör att denna människa ska förstå hur mycket man tar in och tänker på och om dom. Hur mycket dom finns med oss. Och hur många tankat våra barn har och kommer att ha om alltihop. Det finns stunder när tanken svindlar.. får man göra så här? Är det rätt? Har jag rätt att ta emot en sån underbar varelse.. borde jag ge tillbaka... jag vet att det är vansinne att låta tanken gå dit men ibland måste man.. bara för att förstå vilka gåvor vi har. Vi har alla fått gåvor vi som har barn. fast att adoptera betyder att " Ta till sig egen" Och Gud vet att man kan det. ta till sig, så mycket att man svindlar över tanken att det fanns nån som var tvungen att ge bort. Det är inte alltid lättare att ge än att få.

Godnatt och tack

RSS 2.0