Att vånda sig lite..

När man adopterar barn från Sydafrika ingår det att man skriver brev till den biologiska mamman. Så är det. När man står där utan barn och längtan gör tumult i kroppen på en är man beredd att gå med på vad som helst för att få det där efterlängtade barnet. Man gör provrörsbefruktningar, inser att dom både är dyra och tråkiga och i vissa fall inte ger några barn och sen går man vidare till socialen och ber om barn.. och nu förtiden är det högst osäkert om det blir barn där med. Det har blivit avsevärt svårare att få barn genom att adoptera. Märkligt.

Vi gjorde bara en IVF. Någonstans visste vi att våra barn inte skulle komma ut min mage även omman i mpnga år skulle kunna tro att minst tvillingar fanns där. En IVF fick räcka. Sen sa maken. - Det här tycker jag att vi skiter i! Jag var av samma åsikt. - Vi adopterar sa maken, som vi har tänkt hela tiden.. - Ja det gör vi sa jag, och så gjorde vi det. Det var inte lätt.. utredd skulle man bli. Innan hade dom rotat i alla ens heliga delar fysiskt och kunde dom inte komma åt en fysiskt så fick man så mycket hormon så att man var helt knäpp psykiskt. (undrar om det var det som fick maken att tänka att adoption är en bra grej.. inga hormoner på den andra halvan av livet - lättare att älska då) Hur som helst.

Nu var det dags att bli utredd på ett annat plan.. vem är du, vad har ni förrelation, hur ser era familjer ut, vad har ni för relation till dom.. fram med alla smaskigheter nu så att vi kan se om ni duger som föräldrar och förresten var god och redogör för din gudstro oxå eftersom det är Sydafrika som det handlar om...

ok, jaha... intervjuer och kontroller och man lägger sig platt. Blottar innanmätet på tankarna och bakgrunden och håller i sig och hoppas att man ska duga till.

Denna procedur brukar reta gallfeber på människor som ofta säger.. - Det är inte klokt att ni ska behöva vara med om det där... Så här i efterhand, med mina barn, om jag skulle känna mig tvingad att släppa dom, kan jag garantera att mina kontroller skulle vara avsävärt tuffare än familjerättens. Och jag tror att det skulle vara nyttigt om alla blivande barns föräldrar fick en sån duvning innan... För i sanningens namn så är det vansinnigt mycket lättare än att VARA förälder sen. En liten tankeställare innan kanske inte vore så dumt.

Men nu gör inte Gud på det sättet.. han gör på sina egna vis... Vi fick ialfall vår stämpel i baken, som på julafton när tomten på Disney godkänner dockan efter att hon har sagt  - Mama. Med stämpel i baken gick vi vidare i livet och tänkte att nu är det tuffa hyggligt över.

Och då var det avsevärt lättare än det är nu att adoptera. Jag kan må illa när jag tänker på alla dessa lysande föräldrar som missar SINA ungar för att allt tog för lång tid och dom inte hann. För att adoption idag kommer in allas liv så sent och att mpnga redan har spenderat sina pengar på IVF:er...

Nu kommer den mina trogna läsare (fattar inte att ni orkar vänta på mina sporadiska inlägg men Tack!!) Hur som helst (där satt den) så finns det nått när du väl har dom, guldklimparna, som är nog så tufft... Rapporterna/breven till dom biologiska mammorna...

Vad säger man.. Tack som fan för att du var tvungen att ge bort ditt underbara barn så att jag fick bli lycklig... så svårt. Det finns en sån obeskrivlig kärlek för dessa föräldrar på andra sidan jordklotet att det är svårt at ta in. Det gör också det så oändligt svårt att skriva/säga något som gör att denna människa ska förstå hur mycket man tar in och tänker på och om dom. Hur mycket dom finns med oss. Och hur många tankat våra barn har och kommer att ha om alltihop. Det finns stunder när tanken svindlar.. får man göra så här? Är det rätt? Har jag rätt att ta emot en sån underbar varelse.. borde jag ge tillbaka... jag vet att det är vansinne att låta tanken gå dit men ibland måste man.. bara för att förstå vilka gåvor vi har. Vi har alla fått gåvor vi som har barn. fast att adoptera betyder att " Ta till sig egen" Och Gud vet att man kan det. ta till sig, så mycket att man svindlar över tanken att det fanns nån som var tvungen att ge bort. Det är inte alltid lättare att ge än att få.

Godnatt och tack

Kommentarer
Postat av: Lotta K

Ni är så underbara med era barn att ni var värda varandra!

Kramar

2009-09-09 @ 23:45:31
Postat av: Suzanne

En ömsint, ödmjuk moders tacksamhet över livets under värmer härligt vår kyliga, egocentriska värld. Tack och kram, du är underbar <3

2009-09-10 @ 05:54:45
Postat av: Malin

Anna, du sätter ord på det så bra... Kunde inte sagt det bättre själv! ;) Svindlande, nåd, heligt är ord som på nåogt vis kanske kan beskriva... men, den som itne varit med om det har svårt att förstå. Vi har fått en förunderlig nåd att få ha kontakten med vår äldsta sons första mamma och det var TOTALT obegripligt hur stort det var att få ha dem här på besök några dagar förra sommaren. Jag glömmer det aldrig och jag är så evigt tacksam, inte bara för vår son utan också för att vi får fått förmånen att ha en så fin relation med "den andra familjen". Kram och ha en bra dag!

2009-09-10 @ 07:16:02
Postat av: annan

Hej alla och tack!M

Malin: Vilken fantastisk upplevelse det måste ha varit. En av mina största drömmar är just att dessa mina älskade själar ska få bra möten i framtiden.

2009-09-10 @ 07:55:47
URL: http://starksomannan.blogg.se/
Postat av: Caroline

Hej

Du sätterverkligen ord på det hela! Hur tackar man!!!!!!

Jag mailar några bilder ikväll på våra söner i disco tagen! Isidor längtar efter Aston och frågar när är det afrikaträff!

Ha en bra helg!

2009-09-11 @ 09:16:29
URL: http://rundby.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0