Jag, flaggor på halv stång & fullständig glädje!

Flaggorna vajjar på halv stång på Kungsängen i Norrköping. Min lilla rara pappa har tagit oss till flygplatsen. Mamma kan inte följa med och säga hej. Hon är för blödig, skräckslagen och tagen. Ett tillstånd hon generöst har ärvt ner till mig. Som om man inte skulle känna hur hon känner för att hon inte är på plats...

Vi plockar ur resväskorna ur "gubbskodan" och så ska vi säga hej. Det ska vara en lycklig dag. Det är en lycklig dag men den är konstig. Bara två år innan har ett terrrdåd skakat hela världen och precis i natt har Sverige skakats av att Anna Lindh har dött, blivit mördad. Det är med märkliga känslor jag kramar om pappa som viskar nått med - Ha det så bra "fikonmaja". - mm säger jag med grumlig röst och känner mig definitivt inte som den starka mamma jag vill komma att bli utan mer som en vilsen, skakad rädd dotter som vill ångra sig och följa med hem...

Jag är skiträdd för att flyga. Jag gillar inte att åka långt i bil men jag är verkligen skräckslagen för att flyga om jag låter känslorna skena. Det är jäkligt lätt att låta känslor skena. I mitt fall har jag utvecklat en teknik som går ut på att innan tänka ut alla jävligheter som kan hända för att på så sätt vara förberedd... och vad jag måste hinna säga till alla jag älskar (det brukar gå ut på att jag älskar dom mer eller mindre men dom är så många så att hinna med det på väg ner mot marken i ett plan...) Då i denna stund trodde jag oxå att jag älskade så mycket jag var förmögen.. det var innan...

Som tur var har jag en cool man när det gäller att flyga. (jag säger så eftersom jag vet hur han blir om han till exempel skär sig, så kock han är... kriiitvit, svimmig och superfjollig) men inte när det gäller flygplan.

Blödiga mamman hade tänkt ut saker i förväg och preparerat mig med en liten rar filmburk. I den låg ett par Stillnoct, tror jag att dom heter. Brevid låg en lite gul lapp med noga instruktioner på hur dessa skulle/kunde tas och ett Sov gott, mamma! Burken och lappen är fortfarande kvar hos mig i min väska och en av de finaste mest uttänkta gåvor jag fått. Det händer att jag tar upp den och tummar lite på den.. så löjlig är jag eller blödig...

Vi kommer i väg och jag övar på att vara cool. Jag måste öva.. Vi ska hämta vårt första barn. En liten kille som är tre och en halv månad och heter Luthando, vilket betyder kärlek på Xhosa. Han väntar på oss. Han har väntat i tre och en halv månad. Vi har väntat i typ, 10 år? Fast aktivt i 7 månader vilket i dag är kort tid i adoptivsammanhang.

Om tre dagar ska våra blicka mötas på riktigt för första gången och vi ska bestämma oss för varandra. Fast jag är fast övertygad om att vi har varit bestämda för varandra långt innan. Vi ska bara titta länge på varandra och säga -hej!, och öppna hjärtat och säga -vill du flytta in för evigt. För så är det. För evigt. För så länge våra hjärta slår så länge och lite till kommer vi att älska varandra. En fullständigt främmande liten varelse som bara har sett världen i 3 månader tar steget och litar på två fullständigt främmandemänniskor och flyger med över halva jordklotet (och mamma sjunger imse vimse halvhysteriskt i hans öra under flyget och han ler och är lugnet själv) och flyttar in hos oss, i huset, i livet, i hjärtat - för evigt.

Att man kan få vara med om nått sånt! Att vi gör det varje dag! Att vi har fått ynnesten att tillsammans göra om resan och hämtat en prinsessa. Så stort, så förunderligt starkt och den kärlek jag trodde vara maxad innan våra barn fanns.... som en fis i rymden!

I morgon mina vänner ska jag berätta om Extreem Hund Makeover! Bild reportage utlovas. Nu ska jag tassa omkring och luta mig över alla sovande i min familj, en trött underbar, fantastisk pappa i soffa, en fnittrande hjälte gigantiska våningsäng, en liten fin svart-vit spindel (förklaring i morgon) vid mina ben och uppe, i mammas säng en liten söt stark tuff sessa som varje dag utmanar sig själv och gör framsteg. Kan det bli bättre. Jo, jag toppar med sovmorgon!

Natti alla raringar!


Kommentarer
Postat av: Carro

Tänkvärda ord Anna.. din blogg ger ofta perspektiv, skratt och lite gråt. Kramar

2009-09-12 @ 07:30:55
Postat av: Suzanne

Tack för att du är igång igen......det är så underbart att läsa om L I V E T , du är så klok och kärleken känns i varje ord du skriver. Tack för att du sprider din generösa kärlek över världen......oss som följer bloggen, kända och okända

Kram kära annan

2009-09-12 @ 10:07:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0