Man kan tro att man har dött men så farligt är det inte

Jag halkade in på min blogg. Hade glömt att den finns. Började läsa och blev nästan lite panikslagen när jag dels inser att jag inte har skrivit sen mars men ännu värre jag är fortfarande sjuk och håller på med i princip samma innehåll i livet som i mars, februari, januari, december.... Skrämmande. Den stora skillnaden nu är att jag efter ett halvårs väntande på min remiss till Endometrioscentrum, som jag fick i april men som blev skickad i maj vilket resulterade att jag fick komma i slutet av september, att jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. "Jag är inte ett skit deprimerad" hävdade jag till överläkaren.. "Nä, sa hon, inte du men din kropp. "Jaha ,sa jag och funderade på om det var därför jag har varit så sliten och trött och gjort konstiga saker. Du har fått alldeles för lite smärstillande och kört på för hårt så din kropp orkar inte. Det är därför du åker på all skit. Sånna som du brukar jag mer eller mindre såva ner i 4 veckor innan det är nån idé att börja med nått. "Jaha, sa jag." "Fast det kan jag inte för jag har fått en remiss som gör att jag inte har några befogenheter att göra något mer än att skriva ett utlåtande och det ska jag göra". Jaha sa jag. Med ord som att du borde få komma till en smärtklinik och en KBT terapeut och nån operation är det ingen mening med för du har gått för länge med det här åkte jag hem och undrade vad det var som händer. Och eftersom remissen var fel så fick jag veta idag att dom 850:- det kostade mig att ta mig till Ackis fick jag stå för själv. Why not! Sen glömde hon att signera utlåtandet och hon jobbade bara där just den veckan så det tog ytterligare än månad innan den kom till vårdcentralen. Alltså landat nu (hoppas jag ) efter ett antal telefonsamtal. så nu står vi där.. jag och mina krämpor och en syndrom. Väljer att kalla det det. Depression låter ju farligt. Företagshälsovården är numera inkopplad vilket jag är glad för men det känns lite konstigt att kosta sin arbetsgivare pengar. Helst somjag har betalat skatt sen jag var 13 år. Jag försöker lära mig om Mindfulness och meditation vilket är svårt. Ännu svårare är att göra nått för sin egen skull.. Va vad det nu igen. jag har glömt bort det. jag har gått in för att "pleasa" andra och jobba häcken av mig för då lider jag av krämporna minst men den strategin håller uppenbarligen inte längre. Ibland känner jag mig nästa som vanligt, förutom värken och magen som fortfarande bråka (skulle visst oxå kollas utt så att det inte var några veck) fast när jag måste köra två varv ii rondellerna för att komma på vart jag var på väg och när jag skriver under med mitt flick namn (det var bara 20 år sedan) så måste jag juh undra hur det står till. Att bara vara och inte knökfylla dagarna med uppgifter för att slippa värk och tänka på den är supersvårt. Så nära att dra igång en träff en helg för 100 sydafrika familjer eller nått annat lätt. Får tänka mig för hela tiden... Måste alltså hitta ett nytt sätt att förhålla mig till livet, lära mig att säga nej, hitta nya smärtstillande vägar och mediciner och göra det resten av livet. Lätt som en plätt. Not! Och inte bli saker och ting lättare av att vår fönster renovering drog i gång i samband med min sjukskrivnng. Typ alla möbler en meter i från vägg. Inga fönster, bara pressenngar och slipdamm i tre veckor. Meditation, andas lugnt - där här går bra... Nu är det bara källaren kvar alltså det som förr var jordhålet. Jordhålet håller på att sprayas vitt.. inte bara jordhålet utan resten av huset får ettt fint fint lager av vitt över sig. Spännande! Och snart har vi jul här.. min favorit tid.... stön. Allt är inte bara skit och pannkaka. jag har världens finaste och mest förstående barn och maken är guld. Han bara står stilla och tittar lugnt på mig när jag skäller ut honom som en bandhund för att elen går hela tiden när sprutmaskinen ska spruta... och vi pratar inte ett resonabelt lugnt skällande utan mera ett typ svettigt feberanfall med svarta inslag av fula ord. jag är ett charmtroll. men det är fan inte lätt att meditera när det sjungs Elvis, Opera och en pepparkaka från alla hör och kanter. Men det ska gå! Det kommer att gå. jag kommer att fixa det här. dags att droga ner gärna med en sömntablett så den kan stänga av. Om ett år kommer min blogg vara totalt annorlunda. Så det så!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0