6 år sen jag var här. Uppenbart behöver jag MITT forum får att delge nästa steg

I mitt liv. Jag kommer att vara oroväckande ärlig, ta mig an mina och familjen vardag med min humor. Allt jag gör här är mitt. Jag vill inte hänga ut någon och jag vill sätta dit någon. Jag vill berätta min historia. Allt för att jag tror att många har vinning av det. Allt är mina åsikter. Om det inte behagar gå på mig. Om det behagar och vi finner en igenkännelse, me like. Skicka hit dom. För mig börjar en helt ny resa ..

bara en bild

 

Man kan tro att man har dött men så farligt är det inte

Jag halkade in på min blogg. Hade glömt att den finns. Började läsa och blev nästan lite panikslagen när jag dels inser att jag inte har skrivit sen mars men ännu värre jag är fortfarande sjuk och håller på med i princip samma innehåll i livet som i mars, februari, januari, december.... Skrämmande. Den stora skillnaden nu är att jag efter ett halvårs väntande på min remiss till Endometrioscentrum, som jag fick i april men som blev skickad i maj vilket resulterade att jag fick komma i slutet av september, att jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. "Jag är inte ett skit deprimerad" hävdade jag till överläkaren.. "Nä, sa hon, inte du men din kropp. "Jaha ,sa jag och funderade på om det var därför jag har varit så sliten och trött och gjort konstiga saker. Du har fått alldeles för lite smärstillande och kört på för hårt så din kropp orkar inte. Det är därför du åker på all skit. Sånna som du brukar jag mer eller mindre såva ner i 4 veckor innan det är nån idé att börja med nått. "Jaha, sa jag." "Fast det kan jag inte för jag har fått en remiss som gör att jag inte har några befogenheter att göra något mer än att skriva ett utlåtande och det ska jag göra". Jaha sa jag. Med ord som att du borde få komma till en smärtklinik och en KBT terapeut och nån operation är det ingen mening med för du har gått för länge med det här åkte jag hem och undrade vad det var som händer. Och eftersom remissen var fel så fick jag veta idag att dom 850:- det kostade mig att ta mig till Ackis fick jag stå för själv. Why not! Sen glömde hon att signera utlåtandet och hon jobbade bara där just den veckan så det tog ytterligare än månad innan den kom till vårdcentralen. Alltså landat nu (hoppas jag ) efter ett antal telefonsamtal. så nu står vi där.. jag och mina krämpor och en syndrom. Väljer att kalla det det. Depression låter ju farligt. Företagshälsovården är numera inkopplad vilket jag är glad för men det känns lite konstigt att kosta sin arbetsgivare pengar. Helst somjag har betalat skatt sen jag var 13 år. Jag försöker lära mig om Mindfulness och meditation vilket är svårt. Ännu svårare är att göra nått för sin egen skull.. Va vad det nu igen. jag har glömt bort det. jag har gått in för att "pleasa" andra och jobba häcken av mig för då lider jag av krämporna minst men den strategin håller uppenbarligen inte längre. Ibland känner jag mig nästa som vanligt, förutom värken och magen som fortfarande bråka (skulle visst oxå kollas utt så att det inte var några veck) fast när jag måste köra två varv ii rondellerna för att komma på vart jag var på väg och när jag skriver under med mitt flick namn (det var bara 20 år sedan) så måste jag juh undra hur det står till. Att bara vara och inte knökfylla dagarna med uppgifter för att slippa värk och tänka på den är supersvårt. Så nära att dra igång en träff en helg för 100 sydafrika familjer eller nått annat lätt. Får tänka mig för hela tiden... Måste alltså hitta ett nytt sätt att förhålla mig till livet, lära mig att säga nej, hitta nya smärtstillande vägar och mediciner och göra det resten av livet. Lätt som en plätt. Not! Och inte bli saker och ting lättare av att vår fönster renovering drog i gång i samband med min sjukskrivnng. Typ alla möbler en meter i från vägg. Inga fönster, bara pressenngar och slipdamm i tre veckor. Meditation, andas lugnt - där här går bra... Nu är det bara källaren kvar alltså det som förr var jordhålet. Jordhålet håller på att sprayas vitt.. inte bara jordhålet utan resten av huset får ettt fint fint lager av vitt över sig. Spännande! Och snart har vi jul här.. min favorit tid.... stön. Allt är inte bara skit och pannkaka. jag har världens finaste och mest förstående barn och maken är guld. Han bara står stilla och tittar lugnt på mig när jag skäller ut honom som en bandhund för att elen går hela tiden när sprutmaskinen ska spruta... och vi pratar inte ett resonabelt lugnt skällande utan mera ett typ svettigt feberanfall med svarta inslag av fula ord. jag är ett charmtroll. men det är fan inte lätt att meditera när det sjungs Elvis, Opera och en pepparkaka från alla hör och kanter. Men det ska gå! Det kommer att gå. jag kommer att fixa det här. dags att droga ner gärna med en sömntablett så den kan stänga av. Om ett år kommer min blogg vara totalt annorlunda. Så det så!

Skitprat

Det har varit tyst ett tag. Det beror på att jag har varit upptagen med att arbeta med sjukvården. Eller inte bara sjukvården utan F-kassan, Vårdcentralen, ViN, Endometrioscentrum, företagets löneavdelning  etc etc. Sånt tar tid och kraft. Speciellt om man är sjuk. Det är svårt att vara sjuk nu förtiden. Man ska vara frisk. Det är lätt att vilja vara frisk och vilja jobba. Det är inte lätt när ens mage har sin egen vilja och åsikt om livet. Min mage tror att den är en ko. En ko på grönbete som har ätit alldeles för mycket och gör vårens första koblaja. Fast 50elva gånger typ. Innan brukar den ryta till som ett lejon och sen blir jag ko. Ibland tror jag att jag är frisk.. Det kan gå ett par dagar när den är tyst som en mus... Det är då man passar på att ringa till F-kassan. Och när man då får beskedet att det är 279 st  före i kön och vi är nu 54 handläggare som arbetar, är valet att knappa in sitt nummer och vänta på att dom ska ringa upp lätt. Det man önskar dock vore, att man skulle kunna säga till nån att om jag inte svara beror det på att jag räknar kakel medans jag är en ko. Men det kan man inte. När sen telefonen ringer och man rusar hysteriskt ut med brallorna  nere och utan att vare sig torka eller spola för att det det viktigaste samtalet i livet... det är då man VET att man är sjuk. Ta mig f precis överallt och inte bara i magen. Jag blir så trött.

Du får väl använda glidmedel...

Jorå, sen ett par månader tillbaka är vi trötta som utskitna äppelmos jag och mina muskler (läs kropp, vet inte om muskler är rätt när man knappt har några).. Vi pratar gå och lägga oss och sova på jobbet nånstans för att pinsamt inte trilla av stolen och orsaka hål i golv och så...

Så jag tänkte att nått är ju fel.. får minsann ta mig till doktorn nu och kolla upp sig lite. Till saken hör att jag dessutom har feber hela tiden.. inte mycket men typ en grad mer än vanligt..(jag marchar på 36 i vanilga fall) Närmare 38 alltså och då är jag rätt död...

Doktorn tog alla prover och konstaterade till sin förvånging att denna rara men dock flodhästartade medelålderskvinna hade faktiskt enastående blodvärden, inget fel på ämnesomsättningen och sockret var lysande... Hel otroligt men dock föga hjälpande för en som då känner sig som ett utskitet äppelmos..

Järnet dock var allt annat än bra - så nu var det dags för nya järntabletter, och dom vet vi ju alla hur man blir av. Tjoho va kul- I det här läget har det faktiskt känts som om järnet har haft en direkt koppling till Hjärnet.. flåt hjärnan, för jag har känt mig jäkligt förvirrad.

Jag misstänker att allt detta beror på rött och vitt. Rött för att jag kontant har haft en mellanblödning (kan man kalla den så om den aldrig tar stopp?) sen operationen och för att den här vintern har varit vedervärdig om man har reumatism.

Hur som helst. Time för ett besök hon gyn och det vi alla att vi bokar in för att det är så roligt eller hur?!! När jag väl kommer dit så frågar gyn-damen om det är ok om hennes unga aspirant är med på undersäkningen när han står brevid... jag som var rätt ställd över att hon inte orkade fram till väntrummet där jag satt snällt, trött och väntade, utan skrek ut mitt namn utanför sin dörr så jag fick leta efter vart jag skulle på hörsel, hasplade ur mig nått om att - ja det går väl bra.. fast jag egentligen inte ville.

Hon konstaterade att hon nog inte trodde att min Endometrios orsakade mina magproblem utan att det nog snarare var tarmarna och det är ju dom på vårdcentralen så bra på att ta hand om. Jag frågade om jag kan ha kommit i klimakteriet eftersom jag mår så pissigt och det trodde hon inte eftersom min högra äggstock fortfarande producerade ägg, vilket i sin tur var konstigt eftersom jag har tagit tre P-sprutor sen 9 månader tllbaka. (jag har inga äggledare kavr sen i april, jag har två adopterade barn för vi fick inga biologiska, jag tar p-spruta men jag kan uppenbart producera ägg fortfarande.. min kropp är ju helt galen - ingen koll)

Så sa hon att hon nog tyckte att det var bra om jag fortsatte ta p-spruta även om hon inte kunde garantera att blödningarna slutade utan som hon sa det - du kanske är tillbaka här om en månad och vill strypa mig....

Så tog jag mod till mig och sa, trots kandidaten, det finns ju fler biverkningar med P-spruta.. -Jaha sa hon, vad menar du då.. Jo, man tappar ju sexlusten rätt så mycket och det har jag inte haft nått problem med innan. Nu lever jag ihop med samma man sen 25 år tillbaka och vi har småbarn så tillfällena blir ju inte så ofta men det känns ändå rätt trist att det är så.. finns det nått man kan göra...?

Nä, sa hon. Nähä, tänkte jag. Det var ju roligt så länge det varade. Då sa hon, - Du får väl använda glidmedel....

Jag satt där och glodde på kvinnan som jag trodde skulle kunna hjälpa mig och tänkte "lilla hjärtat, jag kan bada i glidmedel.. det är för fan inte där problemet ligger!" Sen blev jag omöjligt ännu tröttare och gick hem.

Det är tur att efter tårar kommer ilska... I'm back och jag behöver vare sig glidmedel eller korkade gynekologer. jag behöver järn, vila och kärlek och det skaffar jag mig själv.



See you soon all!

Ren och skär julångest

Och, här kommer den. Min julblogg. I sista laget men det verkar ju sitta som en propp för allt annat så det är lika bra och förlösa. Den här är verkligen inte till er. Den här är till mig själv. Det är nog bara jag som har nån behållning av den och det skulle just vara den förlösande varianten.

Jag har aldrig gillat julen vad jag kommer ihåg. kan inte heller komma på varför det är så. Tänkte att jag kunde skylla på brorsan som alltid gav mig TACK hästgodis Till Alla Charmiga Kusar Godis men det hjälper inte...

I år åkte vi närmare 70 mil för att fira jul med släkten. Vi åkte tåg. Det gör min julångest något minde olycklig. att slippa åka bil i vintertid. Herregud, ni har ingen aning om hur många trafikolycksrubriker min hjärna kan skapa på kort tid.

Nu kommer den första "hur som helst"... Barnen var änglar under hela tågresan. Ttrots timmes försening och tågbyten och spårändringar. man bara sägar - Haka på pappa, hålla varandra i handen, kolla vart kanten är, nu drar vi! Två kidz på 6 och 4 år som fattar rubbet när det gäller att resa. Men så startade dom sin resa med oss just med att resa jorden runt.

Inte nog med det, jag har tvingat eller föreslagit att vi bara ska köpa en julklapp till familen i år. Allt för att dämpa MIN julångest. Visst sa dom och ifrågasatte inte den där snubben som alla tjatar om vid jul som ska komma och lura alla ungar att det är han som står för alla presenter flåt klappar. Pang Bom fanns inte Tomten heller utan Wii-spelet gjorde sin entré två veckor innan "Tomten".

Sen kom vi upp och då ska allt vara magiskt. Tindra med ögonen ungjävlar.... vacker som satan men det hjälper inte en amma med cellskräck och julånget och utan förklaringar. Men kidzen. Dom tindrade av lite kläder ett Memo och en kub som guddarna ska veta att fadern i huset har varit uppslukad av. Hata Rubrik! Skitsamma nu är kuben utredd via nätet och ihopsatt, lösgjord och alla muskelminnen på plats igen.

Bara mamma som blev mindre, mer svårandad och irriterad på sin egen oförmåga. Trots pepparkakbak och och "På Spåret". Jag är bara så dålig på vissa saker.

Dags för andra "Hur som helst" Borta bra Hemma bäst är absolut ingen äverdrift och nånstans inuti startades det som jag alltid vet blir av nått jag inte fattar. Det är en mening med allt. Min mening med julen är uppenbart att det är en av det få saker i livet som jag hittills inte har styrt själv. Det betyder inte att alla måste göra som jag vill men jag har upptäckt att jag gör då saker som jag verkligen hatar att göra. Alltså, läxa, från och med nu är julen vår. Vår familj. Våra behov. Barnens behov. Min mans behov och mina. Vi har aldrig ahft svårt under våra 23 år att fatta dom besluten tidigare men under jul verkar det som att vi har blivit lobotomerade båda två. Nu är det slut med det. Hjärnorna påslagan året om.

Så kom då nyåret. Min favorit. Kasta bort all gammal skit och gör nytt och bättre. Må så väl vara bara ett datum men så what. Ett superbra datum. Så i år ska jag sluta äta godis, gå ner 40 kg i vikt, bli om möjligt än ännu bätte älskarinna, bara köpa svindyra märkeskläder och ta hand om nina nyvunna miljoner.. Eller hur?!
Detta kan dom ha på skolan
Jag ska inget mer än varje natt jag går och lägger mig veta att jag har gjort någon lite gladare och helst min familj. Hoppas jag. Åtminstonde hoppas jag att detta ska göra att jag kommer ihåg det.

Vi hade nyårsfest hemma. Det var galet, bubbligt och stenkul för att inte prata om sent. Själv landade jag i sängen vid 6 snåret på morgonen efter att ha städat upp en miljon glas och andra galenskaper. Ett tips är att servera inte 5 barn svenska kräftor till förrätt på nyår. Otroligt korkat! För det första så gillar dom kräftor vilket gör att man för stå och skala och för det andra blir det inte lika många kvar. var är barnen som gillar korv och pomme frites och inte svenska kräftor, löjrom och oxfié. Sonen sa om oxfilé - detta kan dom ha på skolan varje dag.. eller hur, sa jag efter att ha ätit den i fyra dagar. Hurra vad maken är bra på oxe.

Nu kommer vardagen.. jag är glad för den. Känns som om jag lärde mig mycket av dessa helger. nu gör vi om, gör rätt, mot oss, ungarna, livet i allmänhet och jäklar vad bar adet känns att det bara blev en julklapp för familje (Wii och jag är Bowlingdrottning, bara så ni vet) att vi sen skänkte pengar till SOS Barnbyar och vårt faddebarn och till South Africa Cares för Life gör faktiskt att jag för en gång skull (igen) kan säga... Inte bara en jävla massa snack utan faktiskt lite verkstad oxå. God Fortsättning vänner och ni som inte har fått årets julort... it's on it's way..

Familjenytt dårå

Det var ett tag sen det bloggades. Beror på en miljon saker som tar tid. Inte ovilja utan "tar tid saker" och därför har jag nu beslutat mig för att jobba en och en halv timme mindre om dagen för att kunna blogga mera. Det gäller att prioritera eller hur. - Nä givetvis handlar det om attt få vara mera med barnen. 1 december skulle det gå av stapeln och jag gjorde det fatala misstaget att börja längta. Sakta men säkert hade denna händelse blivit magisk i mitt huvud och troligen skulle det bli mitt livs vackraste ögonblick då jag fick samla in min flock och bara vara jordens raraste mamma. Gråtfint helt enkelt.

Det börjar med att jag kommer iväg sent från jobbet (default som vi säger eller alltid som maken säger) Sen var jag inparkerad i Sveriges mest korkade garage där vi står dubbelparkerade för jämnan och logistiken att ta sig ut innefattar både garagesysten på vårt intranät och diverse kontakter innan. Redan något upp i varv sladdar jag in på sonens skola, fortfarande förväntansfull och lycklig... där möts jag av en apsur 6 åring som har arbetat upp sig till ett milt vansinne innan jag ens har kommit fram för att jag inte har haft intuition nog att aoutomatiskt fatta att jag borde ha ringt en klasskamrats mammam och begärt att han kan följa med hem och leka. Och för detta korkade beteende var jag borde dum och han ville slå mig.... inte riktigt i min linje med hur den här dagen skulle bli. -Gör gärna det väste jag fram mellan tänderna så får vi se hur bra det blir. Han är smart min son och insåg att det var nog bäst att lägga ner den varianten och istället tjura som en dåre och passa på och hjula 35 gånger medans han sätter på sig strumporna... måste vara nått afrikanskt att gå barfota inomhus trots att det finns risk att frysa fast.

Stressade ger vi oss iväg till dottern och under resans gång talar jag om vänligt men bestämt att om han ska bete sig på det sättet nu när jag ska hämta så kan han glömma allt vad lånade mobiltelefoner till ett eventuellt Wii som julklapp till familjen.. Igen han fattar och säger trumpet -Flåt mamma. fast jag vet ju att det inte behöver betyda ett skvatt om man lider av diagnosen 6 år.

Väl framme hos dotter börjar saker rulla på rätt bra. Hon inser att mamma är tämligen arg på sonen och här gäller det att ta tillfället i akt och smöra. Hon är som en dröm... Gullunge! Även om jag vet att det beror på att sonen är i onåd.

Dags att samla in den håriga sonen hos mormor och morfar. Han blir lika glad som vanligt och hoppar typ en meter och sätter dit en slaskig puss rätt på min mun. In i bilen. Nu hem och se till att mat kommer på bordet. Tjurig son, Duktig dotter och galen hund och redan nu sliten mamma som börjar undra om det här var s himla bra utttänkt...

Väl hemma kommer jag på den briljanta idé att låta sonen ta ut hunden ur bagageluckan och ta in honom innanför plankdörren. Snyggt och prydligt efter konstens alla reglar. Stanna och varsågod. Funkar finfint och jag börjar känna att nu så..

Då ska han pinka hunden på grannens tomt. Nä, säger jag, gå in innanför planket sa jag. Under tiden har Duktiga dottern länsat postlådan, denna gång innehållandes Din Del och tretusen olika reklam och femtielva räkningar. Själv bär jag min väska, sonens väska, och extra kläder, dotterns olycka i påse samt lite annat som låg kvar i bilen. Dottern säger HÄR och lämpar över posten (precis som om jag inte hade nått i händerna). I tankarna har jag detmormor klämde ur sig innan jag gick med hunden.  -Han börjar bli rätt tjock dittt djur. - Va, säger jag, tjock? Och i nästa stund ska det bevisas att hon har helt fel. I ögonvrån ser jag ett av mina hatdjur från den tiden jag hade hundkurser.. en Cavalier King Charles spaniel... (hur det nu stavas, när vi hade våra riesenschnauzrar gick dom under namnet "frukost" så jag är lite osäker på stavningen, lättare med frukost) -Gi in på tomten, hojtar jagg till sonen som tar ut djuret på gräsmattan som genast får syn på frukosten och dess finnige 14 åriga promenerare.

Tjohoo, säger mitt djur och drar som en avlöning genom järnstaketet, vi pratar typ 10 cm springa, för att döda frukost. Underbart!! var tog min magiska stund vägen. jag kastar ALLT jag har för händer drar runt staketet (jag kan vare sig ta mig över eller igenon, too fat) och dödar liten schnauzer. Ett grepp i nacken och ett vid svansen så ligger han plötsligt upp och ner och morrar istället. Sen morrar mamma, Då inser aset (flåt djuret) att matte är inte bara arg utan faktiskt skogstokig!! Det inser den finnige oxå som jag tror vill sticka därifrån mer för att jag verkar vara galen än att min hund försöker döda hans frukost.  -Stanna, säger jag till den finnige. Lita på mig, jag är faktiskt utbildad hundistruktör ( pinsamt va?!) Din hund, Virre, måste få lukta av mitt djur som ska ligga snällt, vara tys och trevlig. jaha, säger finnen och Virre kommer tämligen kavat och nosar av aset som passar på att medella att om han bara kommer loss från sin matte som har misuppfattat situationen med att tro att han har gjort fel så ska han nog kunna döda honom forfarande. En sekund senare inser han att han noh har felbedömt situationen och låter sig snäll nosas av både i öron och rumpa. -Virre kommer snart att skaka på kroppen och då har han släppt det här säger jag och försöker låta fötroendeingivande. Mycket riktigt. Efter att jag har klappat omVirre och pratat med honom (kännt av om det blev nån skada, vilket det inte blev) så skakar han glatt på sig och dom travar iväg. Mitt as fick ligga kvar på trottoaren medans spak son och duktig dotter och jag plockade upp allt. Sen fick han komma med.

En alldeles fantastisk början på en magisk tid... att sen dottern vid 4-årstestet svarar att det är leverpastej man sätter på ett brev när man vill posta det gör jag att allt känns totalt normalt. Eller hur?

Cirkusföräldrar från en familj sprungen ur cirkus...

Våra kära grannar har en son. Denna son fick gå på sommarcirkusskola. Det var väl trevligt och ett billigt sommarnöje. Vår son fick följa med på den avslutningen och efter det började kullerbyttorna, volterna och allehanda studselihopp. Nu är det så att mamma i familjen inte gillar Cirkus. I allfall inte "höga höjdercirkus". Det går fetbort. Och så är det tänkt att det ska vara. Helst som lilla my i familjen (läs dotter 4 bast på onsdag) för ca två år sedan såg just sånna "tyg rasa ner från himlen" artister på Hageby centrum och jag minsann såg ett ljus starta inne i det lilla hjärtat och en glöd i ögonen börja brinna  för detta vansinne, och mamma beslutade sig på stubben för att utrota allt vad cirkus heter från familjen. Så det så! Här ska fan inte behöva sitta med nått hjärta i halsgropen och åka till akuten stup i kvarten. Jag är mycket bestämd på den punkten!

Så när sonen ville börja på cirkus-skola med grannbarnet så sa vi.. nja men ok då. Följ med en gång (han kommer att tröttna det gör han alltid) Men icke sa nicke. Detta var givetvis superkul och fallenhet för eländet hade han dessutom. Toppen NOT. Varje måndag försvann sonen, och dottern undrade vart han var och jag sa helt sonika -Iväg lite. Inte ett ord om nån cirkus. Jaha, sa hon. Schysst morsa.

Sen hampade det sig att jag diskuterade detta med en mycket vettig man (min akupunktör) Han säger då.. att barn som kan ha svårt för en del saker kan få det mycket lättare att lära om dom får göra något fysiskt som dom gillar. Typ som om koordinationen funkar finfint så funkar dom grå bättre. -Jaha, sa jag och tänkte att det där ska jag fötränga på stubberten. Så det så, igen!

Nästa måndag kommer, och den lilla rara ilskna knasiga pyret tänker ställa samma fråga igen, när hon ser brorsan klä om i gympa kläder... då hör jag mig själv säga.. -Kom stumpan, -Du ska med. -Du ska på cirkusskola. -Morsan för operera bort hjärtat. -Det löser sig..

Och som hon älskar det. Trots att hon senaste tillfällena har fått sitta utanför i knät och vänta för dom nya lokalerna är så trånga att småsyskon inte kan vara med än så länge. Hon bara SKA med på SIN cirkusskola.

Sen en dag insåg vi.. vi måste nog pröjsa för det här på nått sätt nu. Vad kostar det? Jag började kolla på hemsidan och där minsann kom livets chock. 1200:- per familj om året. resa tält och rasa tält och sälja bingolotter och föreställningar om 5000:- eller så kan man bidra direkt med ett antal tusenlappar. Inte för att man kommer undan resningarna då alltså...

Stopp på cirkus. Punkt slut. Jag vidtalade maken om de extra pengar detta handlade om och han gick i taket och skulle gå till tidningarna om detta, när jagt talade om att detta var fullt lagligt och helt i sin ordning...

Dagen efter säger sonen -Mamma jag vill sluta på cirkusskolan. -Jaha, säger jag förvånat. varför detta beslut? Jag vill sluta på stubben och börja ta engelska lektioner istället. (normalt för en 6,5 åring va?) -Jättebra tänkte jag då var vi av med det problemet men sen slog det mig.. det är nått lurt med det här.. -Du vännen varför vill du sluta egentligen? Jo, då kröp det fram att det var ju så dyrt så då var det nog inte värt det. Kom ihåg att barn har röntgenhörsel. Där stod jag och det där hjärtat jag var orolig för när jag skulle se dom i trapetserna i framtiden gick i bitar i hallen! Shit! -Älskling, om vi skulle kunna fixa fram pengarna.. skulle du vilja fortsätta då? -Jaa, jättegärna. -Jahapp, räkna med att det blir cirkus ikväll hjärtat. Vi löser det här på nått sätt.

Och iväg på träningen åkte vi samma kväll. Båda barnen och jag. Och lilla My fick sitta i knät under ett oförhappandes möte som man blev indragen på för alla första föräldrar där man ombads att bli ordförande eller sekreterare i styrelaen. Alltså fatta, på morgon skulle vi aldrig dit mera och på kvällen finns det en risk att man hamnar i styrelsen!! Men då knep jag käft. Munnen var som ett streck och jag sa inte ett ord att hjälpa till. maken hade varit mycket stolt över mig, mamma med! Dom i styrelsen pratade sig varma om stora stora tält och turneér och sockervadd och popcorn och tindrande ögon och husvagnar och patrask. Och jag sa inte ett ord.

Vi åkte därifrån och tankarna gick runt runt. Det kan finnas en fördel i att ha barnen på samma ställe. Det är fysiskt och trevligt och båda har bra motorik. Vi har redan vanan att kuska runt i husvagns sen den tiden vi körde med hundarna. Cirkus ligger inte så långt ifrån musik och teater och andra galna event vi har sysslat med jag och maken... och cirkus är det hela dagarna i den här familjen

När jag kom in i hallen och två glada ungar slet av sig kläderna och rusade in till pappa för att berätta, sa jag bara uppgivet... -Du, vi kan börja leta husvagn på blocket. Det är kört vi kommer att bli cirkusföräldrar. Gud hjälpe!

Jo, en sak till... våra grannar... dom ska oxå börja titta efter husvagn, så det så!!!


Om när man skäms över sig själv

I tisdags var ingen bra dag. Nix. Inte alls. Efter att ha blivit matförgiftad på krogen i torsdags och ägnat hela natten på toaletten i en total nära döden upplevelse och ytterligare en sanslöst matt och darrig helg var det dags för jobbet. Ett jobb jag faktiskt älskar. Både det jag gör, mina arbetskamrater och kunder. Visst är det bra. helst när man tänker på att det mer eller mindre är en organiserad dokusåpa. Eller det blir lättare att hänga med om man tar varje dag som det. Ett nytt avsnitt typ. Min mamma brukar säga att man behöver se nya tapeter ibland annars blir det för tråkigt. På mitt jobb åker tapeterna upp och ner varje dag som rullgardiner. Man behöver bara sitta still på sin plats så händer det tillräckligt om man hittar till den alltså eftersom vi har en tendens att flytta runt hela tiden.

Men i tisdags... skitarg, super irriterad från början. Fattar ingenting. Tycker att det mesta runt omkring mig är idioter. Vilket jag är rädd för att jag inte lyckades dölja särskilt bra. Egentligen började det redan på måndagkvällen när jag hivar in dottern i bilen onödigt hårt i bilen, för att hon inte kunde kliva in tillräckligt snabbt. Att hon hade följt med på cirkusskolan utan att få vara med och suttit tyst och snäll under en timmas möte i mammas knä var tydligen inget mamma räknade in när hon vresigt stressade på. Ett stort förlåt till en supertrött unge var på plats vilket hon fick och en tanke innåt - Vad i helvete håller du på med.

Men 4 minuter senare var jag på väg att krocka med en bil som kom från höger men som jag ändå hade kunnat skjuta sönder om jag bara hade haft en AK4 eller vad det heter i handen. Snabbt hem och se om jag inte kunde maken dra åt helvete utan anledning, även om jag själv säkert kunde hitta 100 just då. Lyckade få ihop mig till saga och mysiga godnatt innan jag hann gå och kissa. Och där minsann kom svaret...

Trots P-sprutor så kan jag minsann få mens. Jag som har så stor nytta av det. Med adoptivbarn, utopererade äggledare, endometrios och P-spruta. men se Gud måste tycka att det är viktigt för en snart 45 årig morsa att komma ihåg hur livet är med fullt påslagen PMS och värk i magen av endometrioesen.

Visst kom svaret men inte försvann humöret för det. Då kom jag på den strålande idén -Maken, ikväll ska jag se Ullared och jag ska hata folk av bara fa.... Det blir bättre så, då slipper du det.

Och så blev det. Heija, alla fula fördommar fick komma ut och tjohoo vilka idioter det finns och det är bara jag som är bäst och det är mest synd om mig etc tec. jag toppade det med Grannfejden oxå. Ett kanon program om, man behöver få utlopp för dumheter...

Maken som dessutom hade närmare 39 garder i feber vinglade i säng utan att fått den minsta tillstymmelse till tycka synd om. För det var det ju om mig.

Sen kom ytterligare ett program... ryska pojkar, barn, i ungdomsfängelse. Som var så små och så ynkliga i en oändligt grå värld med oändligt massa sprit och tvärpackade föräldrar som inte fanns med i bilden längre som dom satt och grät efter. Då var det nog. Då kom hjärna på bättre tankar och PMS:en dröp av. Fy fan vilket elände. Det kan vara otroligt eländigt i Sydafrika det ska gudarna veta men i Ryssland. Grått, kallt, skitigt, humorlöst, sprit, ingen värme alls, ingen framtid. 91% återfaller. Vi pratar 10 - 11 åringar....

Klart nyttigt för en sån idiot som jag hade varit hela dagen. Jag gick in och tog tempen på maken (i örat alltså) och gav honom en panodil och en kram. Gick upp till mina barn som snusade i sina sängar och tänkte till lite.

Sen vaknade jag med feber, huvudvärk, ont i armen och kom ihåg att jag hade tagit vaccinet igår. Men - jag tyckte fan inte synd om mig själv!

Feta människor har mycket större skallar än andra

Joho, så är det visst det. Det måste vara så. Kan inte vara på nått annat sätt. Jag har beviset! Härom dagen fick jag lite tid över. Innan jag skulle på min akupunktur. Eller ok så här var det.. samma dag som klockan skulle ställas om kom jag iväg en timme för tidigt till akupunkturen. Pinsamt! I know men exakt så var det. Jag befann mig alltså på stan där min gamla dröm om lårhöga svarta stövlar har blivit krossad av att varenda brud som vinglar omkring i dessa dojjor på vår kullerstensgata i stan. Det ser bara hur töntigt ut som helst och även om jag inser att jag själv antagligen skulle se lika töntig ut så har denna utsikt komplett tagit udden av den drömmen. Om man tar i skulle man kunna tycka att det liknar en invasion av gräshoppor eller nått liknande. Allt blir rätt löjligt när det blir för mycket av lika dant. Titta bara på Hells Angels - Skitlöjligt.

Då är det bättre att se ut som en lagom fet medelålders tant för det är ju nästan bara jag som gör nu förtiden eller? Och eftersom jag är van att ragga mina kläder på Big is Beautiful, XLNT och Generous och allt vad dom heter så var det givetvis dit jag, utan höga låstövlar, styrde kosan. Jag kan meddela att jag dessutom verkligen hatar att gå på stan men ibland måste det ju göras, och med en viktnedgång, med hjälp av Hockeydieten på snart 5 kg så inser jag att även jag kommer att behöva inhandla nytt.

Jag hade tänkt mig ett par snygga blusar/skjortor. Lite så där gränsland rockiga - kostymiga - coola insvängda med en möjlighet att knäppa upp mer eller mindre beroende på läget om man säger (vilket dom som känner mig vet att jag sällan gör om än utnyttjar) men se det gick inte. För är man byggd som ett timglas så förutsätts det tydligen att man har jordens största skalle och till det kan man tydligen inte sy krage. Nä. Vi lite större behöver pyjamas tröjor... stora jävla uringningar som sen följs av ett tält. Som om det inte skulle räcka verkar det som att den designern som tror att storleken sitter i huvudet har hojtat - Nej, jag vill inte designa till feta! -Jo men om du får göra lite festligare då? -Jo men ok rå. Vilket betyder att trikåpyjamasarna har lite glitter spets och kanske en kedja som är dithängd liksom lite så där. Superpiffigt. Här kommer jag i mitt fyrmanna tält! Ni ser inte att jag är fet om det är lite ränder i silver va?

Sååå demprimerande. Ibland har dom piffat till det hela med en dragsko som sitter under tuttarna vilket gör att man kan bli en opera-barm. Givetvis fortfarande i tyg utan stadga och krage. Mjukt till fetknopparna och lite pastelligt kanske om det inte är obligatoriskt svart och guld och djurmönstrat. Eller så är det en mudd under rumpan så att hela ens överdel har chansen att bli en boll - som matchar det stora huvudet alltså.. Jag blir så trött...

Det är tur att det finns hjälp att få och jag ser fram emot en shopping sväng där jag ska bita ihop i provhytten och en vansinnigt duktig människa ska göra mig kreativt dramatisk, vilket jag tydligen ska vara under medelålder småfet småbarnsmamma. Fan jag börjar känna mig som en fjärilslarv.. så det fet, seg, benvit och pluffsig med ett, faktiskt litet huvud, som letar efter mat...

Eller så kan jag känna så nu för att jag är på väg bort från det. För det är jag faktiskt. För en gång skull. För trots att ryggen packade ihop förra veckan och kroppen fick sig en törn av reuman så tror jag inte att jag har mått så här bra på år och dar. Kan det vara så att det är en fjäril på gång. Shit jag kanske håller på att återfödas. Fettet rinner av och fram träder fjärilen.. ja ja lugna ner dig nu... än lyfter du inte, det ska gudarna veta, och jag vet var det inte sitter nått fett iallfall...

Jo, jag och dom berömda tuttarna gjorde det som vi tycker är vedervärdigt för några veckor sen. Mammografi! Tre! gånger flyttade jag tiden för att inse att den inte förvann av sig självt. Detta gjorde att jag hade äran att dela krypin med att par bastanta damer i 70 års åldern som drog dena ena skörnan efter den andra om sina upplevelser i krossen, flåt mammografiapparaten. -Jodå, för inte så länge sen var det en ung flicka som hade fastnat i maskinen. -Hon fick sitta där i en hel timme innan de kynde komme en tekniker från Åby och släppe ut na! Precis vad man vill höra när man sitter barbröstad med big size tuttar och funderar på om det fortfarande går att dra.

Jag vet att jag är skitlöjlig men jag går hellere till gyn 10 gånger än till den där hiskeliga maskinen. När jag kom in, sa jag direkt som det var. -Jag hatar det här, det gör svinont, jag går hellre till gyn. -Jaha, sa kvinnan glatt, vi löser nog det. -Jodu , tänkte jag, jag undrar om du tänker samma sagt när jag har slagit ner dig. Dessutom är det en ung tjej som har fastnat, sa jag och berättade vad jag hade fått höra från båsen av matriarkerna (även om jag visste att det var skitsnack) Ett asgarv från apparat-tanten, -Nä, det har aldrig hänt kan jag säga. Nu kör vi igång....

jag kan inte annat säga än  att hon var så bra hon kunde, men när det gör så ont så man tror att man ska spy ner hela plexiglasmaskinen och dom säger: - Jag måste pressa lite till, börja räkna.... då tänker man bara två saker. -Det kommer att kännas som en orgasm när plattorna släpper och då ska jag döda dig! Men när dom gör det, plattorna alltså,  är man så orehört tacksam att man glömmer själva dödandet.

Hon förklarar dessutom att det gör ont om man har mycket bröstkörtlar i tuttarna och om man har fett i dom känns det nästan ingenting alls och att när man närmar sig 50 år omvandlas körtlarna till fett så snart blir det bättre... Jag vet inte om jag ska skratt eller gråta men med en hel kropp gjord av fett, ätandes fett, men i tuttarna, där har vi minsann bara körtlar, så det så! Underbart planerat gud, morsan eller vem det var som kom på mig.

Sen säger hon.. vill du se bilderna? Jo det ville jag ju. Och där var dom... mina tuttar i all möjliga vinklar men det jag såg var, att dom faktiskt var hela och fina. Inga konstigheter där inte och som på ett trollslag tyckte jag att det var värt alltihopa. Gulletant! När brevet sen kom och bekräftade att några större snyggare friskare tuttar får man leta efter visste jag det redan. Jäkligt skönt.

Nu ska jag njuta av att brallorna jag hade i april den dag jag opererarade mig, klassas som raggar-häng idag.

Yippie! Nu tar fjärilen och lägger sig. Heija LCHF, världens bästa grej för feta larver som vill flyga.

Varför det borde vara lagligt att skjuta sin man ibland

Jo så här är det. jag är inte bara en mamma! jag är oxå en heltidsarbetande mamma. jag är dessutom en mamma med kass kropp. Typ sjuk. Typ Reumatisk och Endomentriosig. Fint som smör. Till det kan vi lägga till att jag har tagit på mig att producera en tidning som heter Bodyfication. (detta är skit kul) Denna tidning går ut nu, 6 nummer om året och handlar om tatueringar och piercingar. Vi pratar Skindiver, Old School, Japanskt, Tibaler, you name it. ( I don't know a shit.. stämmer inte riktigt) Jag gör all layout samt all bildretusch. Vi pratar 80 timmar minst per tidning. Kan någon vara rar och räkna ut. -Nä, jag sa räkna ut. Inte att jag är galen.. Det vet jag redan.. Och jag kan tillägga, det finns inte en tatuering på denna kropp även om det finns en helvetisk massa plats att göra dom på och inte ett hål med metall i. Här finns bara tomma hål. Muhahhahh.

Det jag vill säga. (märkte ni att jag hoppade över hur som helst) är att det händer att jag är lite trött. Gudarna ska veta att efter Hochey dieten som mår jag som en sessa och det blir mindre och mindre att tatuera på men ändå.. lite trött som sagt. Allt detta görs när barnen är på sina respektive arbetsplatser eller sover. Emellan detta betalar jag räkningar, håller koll på allas i familjens arbetsplatser, deras önskemål och familjen fritidssysselsättningar... Vi pratar spelningar, kockelever, cirkusträningar, djurets olika ställen att vara på, you name it. Maken hävdar att vi mest pratar om mitt jobb... in your dreams baby, för jag hinner inte ha några..(gud va rolig jag är)  Maken fixar käk till barnen efter att han har samlat in flocken på tre olika platser och tvättar. Jag har en bra make.. Inte det.. Han är jätte bra..

När jag är klar med det mesta så brukar det vara dags att sätta sig vi datorn igen och jobba. Typ till 24.00. Sen är det dags att krypa till sängs i sovrummet ihop med dottern som vill hålla handen hela natten (det ville maken förr) och sonen som brukar komma tassandes (nä, han annonserar sin närvaro rätt högljutt) och så djuret, som alltid sover med matte.. längs ner vid föttena med sin enorma lejonsvans (not) hängande över kanten. han ligger så nära kanten så att om dottern skulle nysa far han i backen. Jag själv brukar då efter mardrömmar hos sonen mellan varven hamna i det läget att jag "bara" kan ligga på sidan, annars får jag inte plats. jag kan inte räta på benen för då åker djuret i backen, och jag håller två barn i handen hela natten.... fast jag ligger längst bort. Alltså ett barn i handen över det nadra. Skit samma ni fattar. Det är så som man funkar som en lyhörd mor/matte eller hur? Maken då.. jo han har sovit i dotterns rum senaste månaderna, i vår gamla dubbelsängar.
 Där brukar han försvinna in i lugn och ro och Facebooka lite vid 22.00 sen ligger han på spikmatta gubevars och sen sussar han gott för det kan vi höra all vi andra som ligger en våning upp. Så är det, sanna mina ord! I måndags efter att fått ihop två!hackiga sömn timmar (hur smart är det att ta med sonen till Tropicariet när han är lagom fötrjust i ormar, även om han vill ha en, not gonna happen) Resultat mardrömmar. Var?: med mamma i sovrummet...

Nu är det ju så att jag glömde att säga en sak till jag har ansvaret för. Barnens kläder. jag fann lite tid till att plocka ut det som var för litet. Funkade finfint. Tills jag nsåg att sommarkladerna nog inte funkar nu. När jag hade plockat bort dom återstod två tröjor typ och em mängd trasiga jeans. Alltså till affärerna och inhandla nytt. varför finns det intye en gång strumpor? Skulle vara kanon.. Nä istället måste man köpa sju-pack som det står Monday, Tuesday etc på fast man vet att det är exakt så länge dom håller. En dag!

I måndagsmorse stapplar jag upp. Om jag förr kallades spöket borde det rimligtvis vara zombien nu...
- Godmorgon, säger en hyggligt utvilad spikad man. Har du sovit gott? Jag orkar inte ens svara utan försöker hitta vägen till toan för att ta en morgonkiss, som jag borde ha gjort tusen gånger under natten, men vem vill väcka två sovande afrikaner? När jag sen kommer ut från toan hör jag ett högt och ljudligt och glatt sjungande " Monday, tuesday Happy days, Wednesday, Thursday happy days.... Då inte bara vet jag, att han har hitta sonens nyinköpta strumpor... jag vet att jag vill ha en K-pist och skjuta mig lite make. Just då vill jag det - Jätte mycket!!

Nå, ikväll har mamma fixat en till säng. Nu har vi 8! stycken i huset. 4! i föräldrarsovrummet. Kostade bara 400 spänn. Förhoppning; att alla ska sova tillsammans i var sin säng... och kungen och jag, kan kanske hålla handen lite igen och allt är frid och fröjd och så sov dom lyckliga i alla sina dagar.. kanske.. det beror på snarkningarna...

Mina vänner Gnatt!

Om hårda slag, för mycket stövlar och Amy Diamond

Maken, kungen alltså, säger, jag har faktiskt haft en besökare på vår blogg. - Oj, säger jag och får dåligt samvete.. fan jag måste skriva nått. Det tycker jag absolut att du ska göra säger han..


Det är ju inte det att det inte finns nått att skriva om, om man säger. Herregud liksom, som en del säger.. Vi kan säga så här... Om jag skulle skriva om jobbet.. då skulle jag lika gärna kunna lägga ner detsamma för där har morsan helt rätt, hon säger: - Man måste byta tapeter ibland, se nått annat. Det behöver man inte på min arbetsplats kan jag säga. Där räcker det med att man försöker att sitta still på sin plats och det kan va nog svårt kan jag säga med allt som sker. På min arbetsplats är det en fantastisk blandning av dokusåpa, galenskap, virvelvind och ändå på ett otroligt proffsigt sätt. Bara att sitta still och ryckas med i uppsättning av tapeter.

Jag skulle oxå kunna skriva om hur min man kan sälja en bil, som av proffs är värderad till 12 000:- för 5 500:- För snäll kanske är ett bra uttryck. I det läget blir jag en.. ja ja.. vi går inte in på det nu...

Vi  hade ett dagismöte om dottern. Denna underbara rara galna ljuvliga lilla varelese som hade en oförtjänt taskig start i livet. Som sliter och tar för sig och som sjunger: -Jo, Jo, jag är rapparen Sofia...

Denna lilla goding hade vi ett möte om och dena enda som gick ner för räkning var jag... och igen säger jag.. vi går inte in på det nu... lite känsligt.. svårt att dra gränserna när man bloggar, även om två av minna favoritbloggare är sanslöst öppna och raka "innan du fanns" och " Monas Universum" så får man tänka sig för. Det finns mycket kärlek att skydda,

På Drottninggatan, minsann, i vår stad. Går det omkring stövlar. Gubevars! Jodå, det är sant. jag har sett dom själv. Jag har själv haft en dröm om att ha ett par svarta lårhöga läckra stövlar på mig. I många år. Nu råkar dessa attribut inte helt vara överens med min kropp så vi har inväntat. jag ocjh mina drömmar. Vi är skitbra på det.

Fast nu var dom där. På väg till min fantastiska akupunktör, må hans namn bli heligt, så gick dom där, på Drottninggatan. För det var exakt så det såg ut. Som en samling myror som kryllade ut över stan med lårghöga stövlar. Med världens minsta, antagligen, perfekta kroppar i dessa stövlar men så små.. Alltså inte stövlarna. Ärligt, hur snyggt blir det på en skala att vingla fram som mästerkatten i stövlar på en kullerstens gata fast med som m kat i Jätte stövlar. Hur osexigt som helst. Bara pinsamt. Så där dog den drömmen. Tack för det alla stångdansare.

På tal om pinsamt kan jag inte låta bli att säga nått mer. Here goes. Camilla i Idol. Så var det sagt.

Nu till nått avsevärt mindre pinsamt men som jag var orolig för. Amy Diamond i körslaget. Sonens stora stora idol. Hur ska det gå? Denna lilla ambitiösa tjej som verkar ha sanslöst kloka föräldrar bakom sig. Vad ska man säga? Dra på trissor tjejen. Way to goo!!!!!. Skitbra.

Att sen kungen kommer hem och förklarar hur trevlig Micke Rickfors och Anna Book är.. För att inte tala om Siwan Malmkvist och Lennie Norman.. efter att ha spelat ihop med dom igår... Sånt ger inte sonen och jag ett skit för. Ämy, go Amy... då säger Cirkusprinsessan: -jag gillar I like you.. you you you...

Så var det med det mina kära vänner.

Traditionellt byggda damer, Anka, jag & Gardot

Herre gud vart ska jag börja. jag kan börja med att jag har taskigt batteri i datorn.. det kan alltså hända att jag slutar skriva plötsligt.. om jag inte orkar resa på mig och stoppa i sladden, och så kan det ju vara.

Nu har jag sagt det så nu kan jag börja med att berätta att jag håller på att rädda livet på en vän. Det är inte lätta saker kan jag säga.. Det finns tider när jag inte är säker på att vi har varit vänner men det är en efterhängsen jävel kan jag lova. Skitjobbig brud. Det räcker inte med att hon är envis, tror att hon är självsäker och har koll på saker, stenkoll, hon är tämligen fet och sjuklig. Ni vet den där bruden man absolut inte kan känna sig hotad av i modevärlden. En trevlig kompis. Problemet är bara att hon och hennes sjukdomae skyr varandra som pesten. Alltså.. hennes sjukdomar bor i hennes kropp så det enlaste är att ge fan i att tänka att man har en kropp. Bästa sättet att göra det är att begrava sig i jobb. För då är det bara hjärna och jobb. Alltså ingen kropp. Skitsmart! Om man ger fan i att ge den här kroppen mat så kanske den självdör. Det ska gudarna veta att så är fallet. Det finns bara ett aber. Och det är ett gigantiskt aber... denna konstillation av hjärna, kropp och motstridigheter har barn. Två fullständigt fantastiksa ungar som själva startade sin resa från ett tufft läge. Det gjorde inte konstllationen. Nä hon har haft haft en räkmacka att glida på om man jämför men var hjälper det om hjärna, hjärta och förstånd inte tänker sammarbeta..Alla säger, lyssna på mig.. jag vet bäst.. då gäller bara en sak.. den gemensamma nämnaren.. i det här fallet barnen...

Det hampade sig så att genom en magisk människa, kallad Madde, gjorde en lång och väl genomförd indoktrinering, så sa hjärna, kropp och hjärta att ok då.. vi gör att försök.

Så drog vi igång och räddade livet på mig genom en märklig diet som heter LCHF. Jag tror att jag stavar det rätt. Låter som ett hockey lag. Nu har hjärna, hjärta och kropp, nu mer kallat HHK kommit hyggligt överrens om att det är så här det ska gå till.

K säger att detta är ju underbart..K mår mycket bättre.. behöver inte ta lika mycket medicin, är gladare och sover bättre för att inte tala om energin.

Hjärtat H2 tycker att livet är jättebra för att nu blir alla glada framför allt barnen..

H1 däremot hjärnan säger mellan varven.. du är ju fullständigt galen.. ska du acceptera K som är sjuk och bråkar och inte är ett dugg kul... Hjärtat säger - men va lite förnuftig nu.. hur mycket har du hjälp K genom kroppen Nada! K säger.. ge mig en chans med allt fett och du ska se att jag lovar och bli bättre.

Ja elller hur säger hjärnan... men när K har stigit upp och lagat mat innan klockan 7 en hel vecka och dessutom gått ner ett och ett halvt kilo blir H1 lite osäker.. tänk om det är så att om jag börja supporta K... så att Hjärtat blir glatt, K kommer hoppa jämfota och bli mindre i rena förskräckelsen och jag, hjärnan.. kommer att nå den där drömmen som alltid har hägrat.. vad händer då?

Ungefär så har vi det nu.. jag och mina kompisar hjärnan hjärtat och kroppen.

Samtidigt går Anna Anka ut och ÄR, för vad ska man säga. Hon är som hon är. En mager skrika allt annat än militant vagina, som jag som inte ens skulle drömma om att tjata på kungen att han ska stryka eller städa eller laga mat eller städa eller att älska mig och ungarna.. han bara gör attl det ändå för att han är för mig en riktig man. Men han kanske egentligen vill ha en bredkäftad blond historia som varje morgon tar hans taktpinne i munnen utan att befläcka dom blekta tändera. Vem vet.. - jag vet.. muahhhhaaa

Efter detta så ser jag U Carmen på svt. Carmen operan inspelad där sonens mamma antagligen bor. En kåkstad. Det är nu jag borde länka in en massa saker men min hockey diet har ännu inte gjort mig tillräckligt pigg.

Carmen, i kåkstaden sjungs på Xhosa, klickljudsspråket. Miriam Makeba's sråk. Nelson Mandela's språk. Ett språk man inte tror är opera. Men jävlar vad opera det är. Hela Carmen fylls av barmen skulle man kunna säga.. Om nån har läst Damernas Detetktivbyrå så vet man vad en traditionellt byggd kvinna är. Nått att vara stolt över.

Och det ÄR dom i Carmen från SA. SVT igår! Jag blir alldeles knäsvag av lycka att se dessa skönheter njuta av sig sin självkänsla. Har dom haft nått val? Vi har kanske haft val?

Jag har iallfall haft det hela mitt liv och av någon anledning har jag inte gjort mitt val förrän nu. Kanske beror det på att jag i min lyxtillvaro har råd att kosta på mig att tala om mig själv i tredje person och inte bara mig själv utan jag har råd att separera dessa i tre, HHK. Carmen i SA har nog inte tänkt så mycket på det...

Och jag tänker sluta med det oxå.. jag tänker bara fortsätta med Hocky dieten och rädda livet på mig för jag tror att det bli en bra grej. För dom fantastika ungaran, faktiskt för kungen, och framför allt för HHK som faktiskt tillslut kan gå ihop till ett vanligt trevligt ego som är stolt över att vara traditionellt byggd så länge det varar.

Vad jag blir sen det vet jag inte.. jag vet bara att jag mötte Melody Gardot ikväll och det gjorde att HKK fick ytterligare något att vara överrens om. Sååå bra

För övrigt, i veckan ser vi fram emot optikerna, akupunktur och sist men inte minst mammografi - vad kostar et att slippa?

puss!

jag rättar stavfelen sen.. kostar på mig det eftersom den här harangen var utan ett enda hursomhelst... så det så

Om morsans G-punkt och varför jag är som jag är

Jag tänkte att jag kanske ska förklara lite om varför jag har blivit lite knäpp. Det beror ju givetvis inte på mig utan det kan bara mina föräldrar lastas för. Jag har inget med det att göra. Min man kallar min mor för den rara argbiggan. Det är ett rätt bra namn faktiskt. Hans gemensamma namn på mig och mamma är dom militanta vaginorna. Och det kan ju faktiskt oxå stämma. Jag ser ingen anledning till varför inte brudar ska kunna göra och bli vad män alltid har kunnat under alla år. Givetvis utan att trampa på tår och för att den skulle bli som män. Knepigt men otroligt viktigt att förmedla. I vårfamilj verkar vi inte behöva oroa oss för sånt ännu för här är ju allt som bekant tvärtom. here goes... hur som helst.

För många år sedan var mor min arbetslös. Detta berodde på att hon hade arbetat med min far i massor av år och när han la ner sin firma för pension var mamma fortfarande 7 år yngre än honom och fick ge sig ut i arbetssvängen. Toppenläge för en 60 årig parant dam. Trots detta så blev det en hel del intressanta arbetsmarknadsåtgärder på bland annat diverse museum. Min mor är av den typen att hon kan umgås med de flesta sorter av människor. Hon utgår helt glatt från att de flesta människor är mer eller mindre skurkar om än trevliga och allt är frid och fröjd så länge dom låter hennes ungar vara för då kan det hända att hon blir en tigrinna eller rar argbigga.. Välj själva.

En dag var mor min och jag och handlade kläder tillsammans. Detta händer ungefär lika ofta som skottår. Vi hamnar tillsammans i en provhytt på Lindex (bara det är märkligt att det gick) och vi har vid det laget provat kläder i felra timmar. En sak som vi båda gillar lika mycket som att gå på mamografi. Klockan är snart stängningsdax och ingen har fått tag på det man skulle få tag på. Trötta, lite stressade av att vara ensamma i butiken och trångt och jävligt börjar morsan plötsligt att fnittra. jag undrar vad det är som är så jäkla kul med den här situationen och hon väser fram att hon plötsligt kom på en sak.. Vad? säger jag surt.. Jo säger morsan, jag har nog gjort nått korkat.. jaha säger jag men säg nu då!! Då kryper det fram att hon har varit på något föredrag men en person som har pratat om hur svårt det kan vara att tala inför människor och att det finns knep att ta till. Detta tyckte jag väl var så där kul faktiskt men hon förtsätter. Ett av knepen var att tänka på något som heter gladpunkten. Den ska sitta i halsgropen och påverka en att få bättre andning och lugna ner sig och bli skön och fin och kunna koncentrera sig på det man ska göra. Fortfarande tänligen ointressant men mor min hade givetvis tänkt på sin gladpunkt och tyckt sig märka en skillnad... Ja ha säger jag men vad är det som är så himla kul? Jo dagen efter berättar mor min detta för sina arbetskamrater en skock tämligen tråkiga tanter som mamma tyckte kunde må bra av att fokusera lite mera på sin gladpunkt. Problemet var bara att hon nu när vi står där i denna trånga provhytt kommer på att hon måste ha sagt nått fel för kärringarna såg ut som dom skulle dö och bara vilja dra där ifrån.. Det är nu hon kommer på att gladpunkt mitt i den entusiatiskt berättade historien byter namn till G-punkt. Jodå.. morsan håller glatt en föreläsning för tanterna om att hon minsann har hitta sin G-punkt och den fungerar alldeles utmärkt. Det är ta mig fan inte konstigt att JAG är som jag är. Inte mitt fel. Det är ju uppenbart. Behöver säga att expediterna bakom disken låg ner och tjöt av skratt när mamma och jag gled under gallret vid utgången.


På tal om spindlar...



Den här godingen bor i vår lampa. Det har han gjort i ett halvår kanske.
Han börjar närma sig gränsen för vad som är ok att vara stor spindel
i vårt hus. Dessutom kör han samma rutt på kvällarna, från köket in i
vardagsrummet och till sitt "hus" lampan... Än så länge har ahn klarat
livhanken för att ingen av oss har hjärta att ha ihjäl honom. Blödiga,
jag vet. Läjligt blödiga. Båda två. SUCK

Utlovat bildbevis på Extreem Hund Makover



knappt man kan tro att det bara har gått ett par timmar emellan.
Hanär inte vacker. Men han går att hållas ren. Min lilla rara spindel

Jag, flaggor på halv stång & fullständig glädje!

Flaggorna vajjar på halv stång på Kungsängen i Norrköping. Min lilla rara pappa har tagit oss till flygplatsen. Mamma kan inte följa med och säga hej. Hon är för blödig, skräckslagen och tagen. Ett tillstånd hon generöst har ärvt ner till mig. Som om man inte skulle känna hur hon känner för att hon inte är på plats...

Vi plockar ur resväskorna ur "gubbskodan" och så ska vi säga hej. Det ska vara en lycklig dag. Det är en lycklig dag men den är konstig. Bara två år innan har ett terrrdåd skakat hela världen och precis i natt har Sverige skakats av att Anna Lindh har dött, blivit mördad. Det är med märkliga känslor jag kramar om pappa som viskar nått med - Ha det så bra "fikonmaja". - mm säger jag med grumlig röst och känner mig definitivt inte som den starka mamma jag vill komma att bli utan mer som en vilsen, skakad rädd dotter som vill ångra sig och följa med hem...

Jag är skiträdd för att flyga. Jag gillar inte att åka långt i bil men jag är verkligen skräckslagen för att flyga om jag låter känslorna skena. Det är jäkligt lätt att låta känslor skena. I mitt fall har jag utvecklat en teknik som går ut på att innan tänka ut alla jävligheter som kan hända för att på så sätt vara förberedd... och vad jag måste hinna säga till alla jag älskar (det brukar gå ut på att jag älskar dom mer eller mindre men dom är så många så att hinna med det på väg ner mot marken i ett plan...) Då i denna stund trodde jag oxå att jag älskade så mycket jag var förmögen.. det var innan...

Som tur var har jag en cool man när det gäller att flyga. (jag säger så eftersom jag vet hur han blir om han till exempel skär sig, så kock han är... kriiitvit, svimmig och superfjollig) men inte när det gäller flygplan.

Blödiga mamman hade tänkt ut saker i förväg och preparerat mig med en liten rar filmburk. I den låg ett par Stillnoct, tror jag att dom heter. Brevid låg en lite gul lapp med noga instruktioner på hur dessa skulle/kunde tas och ett Sov gott, mamma! Burken och lappen är fortfarande kvar hos mig i min väska och en av de finaste mest uttänkta gåvor jag fått. Det händer att jag tar upp den och tummar lite på den.. så löjlig är jag eller blödig...

Vi kommer i väg och jag övar på att vara cool. Jag måste öva.. Vi ska hämta vårt första barn. En liten kille som är tre och en halv månad och heter Luthando, vilket betyder kärlek på Xhosa. Han väntar på oss. Han har väntat i tre och en halv månad. Vi har väntat i typ, 10 år? Fast aktivt i 7 månader vilket i dag är kort tid i adoptivsammanhang.

Om tre dagar ska våra blicka mötas på riktigt för första gången och vi ska bestämma oss för varandra. Fast jag är fast övertygad om att vi har varit bestämda för varandra långt innan. Vi ska bara titta länge på varandra och säga -hej!, och öppna hjärtat och säga -vill du flytta in för evigt. För så är det. För evigt. För så länge våra hjärta slår så länge och lite till kommer vi att älska varandra. En fullständigt främmande liten varelse som bara har sett världen i 3 månader tar steget och litar på två fullständigt främmandemänniskor och flyger med över halva jordklotet (och mamma sjunger imse vimse halvhysteriskt i hans öra under flyget och han ler och är lugnet själv) och flyttar in hos oss, i huset, i livet, i hjärtat - för evigt.

Att man kan få vara med om nått sånt! Att vi gör det varje dag! Att vi har fått ynnesten att tillsammans göra om resan och hämtat en prinsessa. Så stort, så förunderligt starkt och den kärlek jag trodde vara maxad innan våra barn fanns.... som en fis i rymden!

I morgon mina vänner ska jag berätta om Extreem Hund Makeover! Bild reportage utlovas. Nu ska jag tassa omkring och luta mig över alla sovande i min familj, en trött underbar, fantastisk pappa i soffa, en fnittrande hjälte gigantiska våningsäng, en liten fin svart-vit spindel (förklaring i morgon) vid mina ben och uppe, i mammas säng en liten söt stark tuff sessa som varje dag utmanar sig själv och gör framsteg. Kan det bli bättre. Jo, jag toppar med sovmorgon!

Natti alla raringar!


Att vånda sig lite..

När man adopterar barn från Sydafrika ingår det att man skriver brev till den biologiska mamman. Så är det. När man står där utan barn och längtan gör tumult i kroppen på en är man beredd att gå med på vad som helst för att få det där efterlängtade barnet. Man gör provrörsbefruktningar, inser att dom både är dyra och tråkiga och i vissa fall inte ger några barn och sen går man vidare till socialen och ber om barn.. och nu förtiden är det högst osäkert om det blir barn där med. Det har blivit avsevärt svårare att få barn genom att adoptera. Märkligt.

Vi gjorde bara en IVF. Någonstans visste vi att våra barn inte skulle komma ut min mage även omman i mpnga år skulle kunna tro att minst tvillingar fanns där. En IVF fick räcka. Sen sa maken. - Det här tycker jag att vi skiter i! Jag var av samma åsikt. - Vi adopterar sa maken, som vi har tänkt hela tiden.. - Ja det gör vi sa jag, och så gjorde vi det. Det var inte lätt.. utredd skulle man bli. Innan hade dom rotat i alla ens heliga delar fysiskt och kunde dom inte komma åt en fysiskt så fick man så mycket hormon så att man var helt knäpp psykiskt. (undrar om det var det som fick maken att tänka att adoption är en bra grej.. inga hormoner på den andra halvan av livet - lättare att älska då) Hur som helst.

Nu var det dags att bli utredd på ett annat plan.. vem är du, vad har ni förrelation, hur ser era familjer ut, vad har ni för relation till dom.. fram med alla smaskigheter nu så att vi kan se om ni duger som föräldrar och förresten var god och redogör för din gudstro oxå eftersom det är Sydafrika som det handlar om...

ok, jaha... intervjuer och kontroller och man lägger sig platt. Blottar innanmätet på tankarna och bakgrunden och håller i sig och hoppas att man ska duga till.

Denna procedur brukar reta gallfeber på människor som ofta säger.. - Det är inte klokt att ni ska behöva vara med om det där... Så här i efterhand, med mina barn, om jag skulle känna mig tvingad att släppa dom, kan jag garantera att mina kontroller skulle vara avsävärt tuffare än familjerättens. Och jag tror att det skulle vara nyttigt om alla blivande barns föräldrar fick en sån duvning innan... För i sanningens namn så är det vansinnigt mycket lättare än att VARA förälder sen. En liten tankeställare innan kanske inte vore så dumt.

Men nu gör inte Gud på det sättet.. han gör på sina egna vis... Vi fick ialfall vår stämpel i baken, som på julafton när tomten på Disney godkänner dockan efter att hon har sagt  - Mama. Med stämpel i baken gick vi vidare i livet och tänkte att nu är det tuffa hyggligt över.

Och då var det avsevärt lättare än det är nu att adoptera. Jag kan må illa när jag tänker på alla dessa lysande föräldrar som missar SINA ungar för att allt tog för lång tid och dom inte hann. För att adoption idag kommer in allas liv så sent och att mpnga redan har spenderat sina pengar på IVF:er...

Nu kommer den mina trogna läsare (fattar inte att ni orkar vänta på mina sporadiska inlägg men Tack!!) Hur som helst (där satt den) så finns det nått när du väl har dom, guldklimparna, som är nog så tufft... Rapporterna/breven till dom biologiska mammorna...

Vad säger man.. Tack som fan för att du var tvungen att ge bort ditt underbara barn så att jag fick bli lycklig... så svårt. Det finns en sån obeskrivlig kärlek för dessa föräldrar på andra sidan jordklotet att det är svårt at ta in. Det gör också det så oändligt svårt att skriva/säga något som gör att denna människa ska förstå hur mycket man tar in och tänker på och om dom. Hur mycket dom finns med oss. Och hur många tankat våra barn har och kommer att ha om alltihop. Det finns stunder när tanken svindlar.. får man göra så här? Är det rätt? Har jag rätt att ta emot en sån underbar varelse.. borde jag ge tillbaka... jag vet att det är vansinne att låta tanken gå dit men ibland måste man.. bara för att förstå vilka gåvor vi har. Vi har alla fått gåvor vi som har barn. fast att adoptera betyder att " Ta till sig egen" Och Gud vet att man kan det. ta till sig, så mycket att man svindlar över tanken att det fanns nån som var tvungen att ge bort. Det är inte alltid lättare att ge än att få.

Godnatt och tack

Om att tillfredställa två tuttar...

Jaha, och vad lärde vi oss av gårdagens läxa... som vi inte borde ha fattat tidigare.... Det fanns en gång en klasskamrat på min utbildning när jag lärde mig repro. man klippte till en filmbit som man sen fotade på med kameran och senare framkallade och bara föratt lärarna tjatade om att filem var dyr så snålade man. Och givetvis var inte hela motivet med på filmen utan man fick ta och göra om. Alltså två filmbitar alltså dubbelt så dyrt som om man hade gjort rätt från början... Och jämt stod den här äldre eleven bakom ryggen på en (han såg ut som Karlsson på taket) och så vässte han - Man får inte vara dumsnål.. Och det där har förföljt mig.. Man får inte vara dumsnål. Och den jag är dumsnål mot är mig. Jorå, har man ett ruckel behöver man ju inte kosta på det så mycket för det är ju liksom ingen mening med det. man skulle kunna tycka att det lika gärna skulle vara en sån här gammal antikvitet ska man vara rädd om, det är ju en klenod men icke sa nicke. Detta är ett fantastikst fint arv av min mor. Inte så att hon inte kostar på mig saker. Det har hon alltid gjort. Både när det gäller goda råd och ett fantastiskt lyssnade, vilket faktiskt är mer värt än någonsin för ett barn. Och faktiskt för en medelålders envis rucklig dumsnål historia oxå...

Är ni med? Hur som helst. Idag hade jag och tuttarna tagit på oss snålvarianten av BH:n som vi faktiskt köpte av skranglan. Den kostade ju gubevars bara 500 nått vilket ät ju nästa billigt eller? Kruxet vara bara att det var en bygel BH.
Bygel Bh:ar och jag är inte överrens eller så är det mina revben och konstruktion (bygeln) som klart ogillarvarandra. jag vet ju om detta men den var ju faktiskt typ 400:- billigare än den flådiga så det var liksom inte så mycket och diskutera. Vi tar den här sa jag till tuttarna. Nä sa dom men jag stod på mig. Ibland ska en hjärna lyssna på sin kropp. Men är hjärnan full av dumsnål så blir det svårt. Vi klämde i oss i bygel BH:n i morse och sa det här blir bra. Men det blev det inte. Det blev blä. Det blev precis vad vi gjorde. Klämde. Efter en timme insåg vi (jag, tuttarna hade ju fattat för längesen) att här skulle vi minsann få bita i det sura äpplet och ringa till Skranglan och krypa till korset, Bodyline alltså. Denna butik är vard sina miljoner BH:ar i guld. För att inte tala om skranglans chef tillika ägare av Bodyline. Jag tror hon heter Lisa. Jag ringer in vid 15 och frågar hur länge dom har öppet och om jag kan få komma in och byta två byge-BH:ar som jag köpte igår. En har jag visserligen haft på mig en halvtimme och rivit av lappen på men jag tänker köpa dom vidunderligt dyra BH:arna. Nu vardet inte Lisa som svarade så jag fick veta att jag kunde komma in så fick vi se. Första gången jag satte min fot i denna butik efter att mor min hade tagit sin alldeles för gamla dotter i örat och sagt nu får det vara slut på dumheterna och inte kosta på sig så träffade vi Lisa... Hontittade en gång på min byst och sa glatt jaha 85 G! Vad det var som inte fick mig att klippa till henne eller bara dra därifrån vet jag inte. Chocken troligen. G!!! Jag som hade godkänt DD på sin höjd.
På två sekunder kom hon med två BH:ar som hette Anna och som satt som en smäck. Det var ju bara att kapitulera och på den vägen är det. Igår fick jag dock veta av Skranglan att det företaget hade gått i konkurs så några grandiosa Annor fanns int att tillgå. Därav 895:- BH:n...
När jag nu desperat rusar in i butiken för att hinna står det en gudinna där eller rättare sagt Lisa. Jaha, säger hon, jag misstämkte att det var du som ringde för jag hörde dig och Skranglans konversation igår men jag var upptagen med en annan kund så jag hann inte. Du kan ju inte ha bygel BH (det var alltså två!! år sedan jag var där sist!) så jag tänkte att vi kommer nog att få höra ifrån dig och det var ju bra för jag har letat på lagret för jag hade ett svagt minne av att jag hade några "Annor" kvar och jag har tre. Två vita och en svart och två av dom passar dig! -Äh, säger jag, dumt. Kom nu, säger hon och innan jag vet ordet av så har jag fått två nya underbart trevliga hederliga BH.ar En svart och en vita. Dom sista som existerar. Fattar ni hur lycklig man blir då?! Jo, säger Lisa, dom som har gillat den BH.N du har gillar den här så om du orkar prova en till så hämtar ja. -Äh, ja säger jag, i ren häpnad. Och på med den och jag inser att mitt sköna BH liv inte är över. Tuttarna jublar av förtjusning. Vad kostar den här nya då? säger jag och blundar. -Samma som dina gamla. Runt 500 vilket vi det här laget känns som rena rean! Toppen, säger jag. -Jag tar dom gamla och så vet jag att dom här väntar på mig när det är dags. -Det blir bra säger Lisa, och jag skriver upp detta på en lapp så att du inte behöver komma ihåg det när vi ses igen. Och då vet jag att hon vet att det är typ om två år. Enastående!!! 129:- fattigare och jag ramlar ut ur affären och känner bara att en sån supersrvice är värd hur mycket som helst. man blir glad enda i i själen och tuttarna är nöjda och glada. Det är Lisa och Bodyline som gäller!

Nu ska jag sätta mig och sy lite i mina gamla trotjänare för man kan ju inte kasta så goda vänner som ett par schyssta sköna BH:ar eller hur  tjejer? Nu tar vi tråden flickor! Godnatt och tack!

Om mina svindyra tuttar!!!

Så här är det exakt. Nu ska jag säga det. Hur det var. Det började med anledningen till min frånvaro här. För ett år sen tog vi det vansinniga beslutet att för andra gången köra en Sydafrikaträff på Marieborgs Folkhögskola. Vad det anbelangar mig kan man lika gärna döpa om stället till hjältarnas folkhögskola. Vilke service och lust att nå samma mål som vi. Jag lägger mig platt!!

Vad som aldrig har lagt sig platt i mitt liv är mina eländiga tuttar. Det finns brudar som betalar en massa kosing för att göra tuttar större. Sen finns det brudar som av gud får dom gratis vare sig dom vill eller inte. Det kanske är snyggt på en lång historia men nu råkar jag inte vara det. Jag är en kort historia. fast jag har åtminstonde odlat en rumpa som matchar mina tuttar och tur är vel det för annars hade jag trillat framlänges för länge sen. Man skulle kunna säga att jag nog egentligen ser rätt Sydafrikansk ut. Dessutom råkar jag faktiskt fast man inte kan tro det ha en midja, vilket gör att jag ser ut som en  ihoptryckt förbredad Marilyn Monroe.. fast mörk och inte lika ljuv. Annars på pricken.

Är ni beredda, nu kommer den, hur som helst (där satt den) så efter den andra dagens (fredagen) spring omkring, vilket jag är allt annat än van vid (vi pratar typ 12 timmar no break) och jag dessutom vid det här tillfället hade tagit på mig min enda tunika som sitter åt runt melonerna och sen blir lössläppt och fin.. tänkte att det var ett smart drag att fara runt i. Nått lössläppt och fint och foppatofflor, så fula men ack så sköna... allt för att pleeesa 85 familjer, vi pratar över 135 bruna ungar under 11 år. Supersmart!

Vad som inte var smart var att ha alldeles för gamla dock svindyr (då, över 500:-) BH på sig. Den i kompination med safarihetta och tajt-tält gjorde att vi (jag och mina tuttar) utvecklade en irritation tillsammans... jag på dom och dom på mig. Klockan typ 10 på kvällen tokhatade vi varandra och all beröring emellan oss kändes som syra, eld och hat. Vilket visade sig sant när vi farmför spegeln innan en välbehövlig dusch kunde konstatera att skinn under tuttar inte är nått att ta vara på...

Dusch, Sydafrikas bästa zinkpasat salva Fissan (bra namn va) och sen den briljanta iden om att tejpa hela eländet ordentligt och förtränga lite.. (Vi hade trots allt 2 dagar kvar av galet spring och disco dans till Michael Jackson!? med ungarna kvar.) fixades och allt troddes vara frid och fröjd.

Vad vi dessutom tydligen hade förträngt var den fina "inte tåla plåster" historia som dök upp vid operationen för 4 månader sen... Jag behöver inte tala om hur vi såg ut.. jag och mina tuttar. Men vi lovade varandra heligt och dyrt att inte vara så snåla mot oss utan raskt ta oss till Bodyline och införskaffa oss ny starka hela icke söndertvättade BH:ar.
Ja, tog i hand gjorde vi. Vi sa, det får kosta en tusenlapp. Två ska vi ha, En vit och en svart.. Så pass  generösa var vi minsann...

Sen skulle bara tillfället komma i all inskolning mm. För att inte tala om att få igång rucklet (kroppen) efter helgens idiotsnyting) Har ni vakant nån gång och haft en seriös diskussion med er kropp om att det är inget att diskutera, nu jä... ställer du dig upp och går... Och kroppen svarar med - Ska jag stänga av dig helt, pucko? Jag vann iallfall och vi är oxå sams nu.

Ja ja, hunden hade ju sitt lilla anfall där han skadade höger framsporre. Det löste han själv genom att helt sonika bita av den. Tog typ en natts arbete. Snyggt fint och rent var det. Duktig kille spara pengar till matte. Sen.. igår... så kommer han hem och ser olycklig ut. Så pass olycklig att han går ner i källaren och gömmer sig... Daghusse har varskott.. knas med vänster fram.. Efter försiktig koll inser jag att detta inte är nått at snacka om utan veterinär är att ringa. Jodå, kom i morgon...

Det gjorde vi.. och vi fick söva och lämna en timme och komma tillbaka.. var på mina tuttar genast sa... - Vi då? Ja, men sa jag... det här kommer ju kosta skjortan... sen kom jag på syra känslan och tog mig till BH affären illa kvickt. Och som vanligt hade min modell utgått, för det var ju ett tag sen, sa expediten.. Jo, jag vet tänkte jag. Den trevliga skranglan (expediten) gjorde sitt bästa och for runt och hämtade BH:ar. Ni vet sånna där som man kan köpa på HM för 79.90 på rean. Fast det gäller inte oss "traditionellt byggda kvinnor "som Damernas detetktivbyrå säger. Nä då är det andra riksdaler.

Mina tuttar fick syn på något svart spestigt läckert skönt och välsvarvat.. och till och med jag var nöjd och vi sa gemnsamt. -Vi tar den, har du den i vitt oxå? Visst sa hon. Du förresten, vad kostar den? Den här som dom flesta kunder med din byst köper kostar 895:-, säger skranglan glatt.  Det är ju ta mig fan löjligt. Det är ju inte två fallskärmar jag köper!

-Inte en chans väste jag till brösten och till skranglan sa jag - Min hund opereras just nu.. vad har du som är billigare. Vi kom ut ut affären jag och mina bröst, med en vit och en svart BH och en skena att laga en gammal trotjänare med.  (DEN kostade 70:- som en mindre vanlig bh på HM. En skena!) Tuttaklaset kick på 1270:- och hundkalaset gick på 1295:-

Jag är nöjd, hunden är nöjd (när han väl vaknar) men mina tuttar tjurar som två gringa 5-åringar och gapar om att det borde finnas underhåll för tuttar som typ barnbidrag alltså  tuttbidrag .Och med dom priserna håller jag med. Vi är fullständigt övverens jag och mina tuttar!

Tidigare inlägg
RSS 2.0